Civil War - The Last Full Measure

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Called it. The Last Full Measure fullbordar dalapojkarna Civil Wars trilogi om slaget vid Gettysburg, utkämpat under några ödesdigra dagar i juli 1863. Namn och skivtitlar till trots är bandet inte fullt ut förankrat i det amerikanska inbördeskriget, utan mer i historia generellt. Våldsam sådan, och mycket av inspirationen är hämtad ur film och literatur, vilket låttitlar som Gangs Of New York och People Of The Abyss vittnar om. Soundet på The Last Full Measure är fullt ut metalliskt - maffig rytmsektion och en del fläskiga riff hämtade ur amerikansk skola snarare än det förflutna i Sabaton, med Daniel Myhrs (ex- Sabaton) keyboards som avbrytande och stämningsläggande faktor mer än ledstjärna. Storvulna refränger matchar de en kan höra på de tidigare alstren. Det har varit ett aktivt Civil War de senaste åren, då The Killer Angels släpptes redan 2013, och uppföljaren Gods And Generals så sent som 2015. Utvecklingen sedan dess är tangibel; Civil War känns mer samlat, mer på samma sida och samma plan. Låtarna i sig håller bättre, och helheten känns starkare.

Civil War - The Last Full Measure

The Last Full Measure ser ett mer experimenterande Civil War. Den stora frågan är vad i hela friden som pågår i Tombstone, vad rytmspelet vill få fram. Experiment åsido, det här funkar inte på något plan - synd med den feta refrängen. Fötterna står ändå stadigt i bombastisk power metal, med den episka intonationen i öppningsspåret tillika singeln Road To Victory och uppenbara minnestrippar till Sabatons Carolus Rex (2012) står att finna i låtar som A Tale That Should Never Be Told och Deliverance. Riffverken drar paralleller till stora namn som Iced Earth och Dio, med stora stunder i framför allt inledningslåten Road To Victory, som är en av höjdpunkterna på skivan. Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wuthering Heights) vet helt vad han gör, hanterar sin röst enligt konstens regler och vårdar sin egen status; han håller musiken förankrad i en åttiotalsklingande stämning, med själfulla insatser som i Gangs Of New York och starka Deliverance. Emellanåt något mycket layered vocals; karln klarar sig ofta på egen hand, vilket gör att ett par refränger känns lite onödigt låtsat episka i vissa fall.

Ett av huvudnumren är avslutande titelspåret, vilket också avrundar den tidigare omnämnda Gettysburg-trilogin. Hela sviten är baserad på Michael och Jeffrey Shaaras böcker som givit de tre skivorna sina namn. En själfull mid tempo-historia som storligen bryter av från en av skivans största brister; trots en del små avstickare är mycket av materialet sig likt låtar emellan. De mest unika spåren här är de med lite längd, lite tyngd att låta varje beståndsdel av Civil War glänsa; när Rikard Sundén och Petrus Granar får solo-duellera för att sedan låta Myhr ta över innan Johansson brister ut i storskalig refräng. Desto tråkigare i till exempel Gangs Of New York och Gladiator som ändå inte gör lika stor impakt som de mer utstickande låtarna. När de starka punkterna räknas ihop är det ändå lätt att se att Civil War vuxit till sig. The Last Full Measure överglänser, om än kanske marginellt, bägge föregångarna, och att jämföra med Sabaton som helt gått vilse är fullständigt överflödigt. Det blir intressant att se var Civil War tar vägen härefter, nu när trilogin nått sin konklusion. 

 

Bästa låtar: Road To Victory, America, The Last Full Measure

 

    

 

Lyrikvideo: Civil War - Road To Victory

Wuthering Heights - The Shadow Cabinet

Genre: Folk Metal, Power Metal, Progressive Metal

Danska progressive power-orkestern Wuthering Heights har legat i stiltje under den bättre delen av ett decennium, med det senaste livstecknet 2010 i form av fullängdaren Salt. Tystnaden är visserligen bruten; albumsamlingen de släppt ska remastras. Därför, och för att albumets tioårsjubileum passerade för ett par dagar sedan, är det läge att göra ett återbesök till en av genrens absoluta höjdpunkter. Nämligen 2006 års The Shadow Cabinet. Hälften av sextetten var vid det här laget av svensk börd, då Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Civil War) säkrade sin plats med den övertygande 2004 års Far From The Madding Crowd, och huvudmannen Ravn överlämnade basen till Teddy Möller (Loch Vostok, ex- F.K.Ü.). Andreas Lindahl (ex- Iron Mask) värvades för keyboards. Samma uppsättning stod sig även fyra år senare på den något stapplande Salt, men det var på 2006 som Ravns kreation skapade nattlig magi. The Shadow Cabinet rör sig genom tankarnas dunkla vrår, genom synd och död, men går ut med en positiv känsla - fånga natten.

Wuthering Heights - The Shadow Cabinet

Där Tolkien tidigare fått stå som inspirationskälla för texter har nu det mänskliga sinnet tagit plats. En skulle kunna säga att varje beståndsdel utforskar en del i taget. Ravns känsla för att inkorporera känsliga folkelement - som mandolinen framför allt i Faith - till de krossande mörka progressiva partierna hela tiden i rörelse, och Johanssons stundtals råa inlevelse och själsliga sång gör världar av skillnad till albumets fantasy-klingande föregångare. Härvid en del element som kan kännas udda, verka malplacerade, men vilka med tid att bearbeta formar en helhet sällan oöverträffad både intellektuellt och musikaliskt. Morten Gade Sørensens (Pyramaze, Anubis Gate) pricksäkra spel och Möllers flödande baslinjer bygger vackert upp från start i bombastiskt hemsökande Demon Desire, genom gudomlig apati och med Ravns och Martin Arendals (ex- Manticora) gitarrer som ledande stjärnor. Albumet är inte fullt ut folk-inspirerat som föregångaren, utan mer åt mörka riff och svärta genom progressiva byggnationer och kraftiga sånglinjer. Sleep ser en lutning åt det symfoniska, och är i sig den enda låten på albumet som inte håller sin längd, trots ett väldigt själfullt intro av Johansson.

The Shadow Cabinet varierar ändå ganska starkt, där ingen låt håller monoton låda. De utvecklas både inom sig själva och albumet igenom. Albumet drar från låtar som är mer traditionellt uppbyggda, framför allt Demon Desire och basmonstrumet The Raven, men blir drastiskt mer experimentella och svävande ju mer albumet lider. Genom melankoliskt betingade Envy och den vackert monumentala Snow med några av Ravns finaste riffverk och Johansson i toppform. Avslutande Carpe Noctem (Seize The Night) är också värd ett omnämndande, i det att det är den utstickande låten tematiskt; hoppfull och stark, med lika minnesvärd refräng som något annat på skivan. Medelst intrikat ledgitarrspel och blästrande solon som lyfter och höjer alltet. Ravns gitarrspel är genomgående oklanderligt, liksom Sørensens trumspel i fantastiska låtar som ovan nämnda Envy och Beautifool. The Shadow Cabinet väljer att först definiera natten, mörk och ändlös, och sedan fånga den; så avslutar den med rå kraft genom upplyftande power, och fullbordar således ett album som tar progressive power metal så nära perfektion det kan komma.

 

Bästa låtar: Demon Desire, The Raven, Snow, Carpe Noctem (Seize The Night)

 

    

 

Wuthering Heights - Demon Desire

Theocracy - Ghost Ship

Genre: Power Metal, Progressive Metal

Theocracy  är skivbolaget Ulterium Records flaggskepp, ledda av multiinstrumentalisten och låtförfattaren Matt Smith. Ghost Ship är amerikanernas fjärde fullängdare, med ett mer samlat Theocracy som inte lutar fullt ut på Smith, trots att han hela tiden är navet och den naturliga ledaren. Smiths röst är i likhet med vad den varit tidigare, utan större överraskningar. Medan kompetent kanske inte helt så omfångsrik som kunnat göra de mörkare elementen i musiken större favörer. Högtflygande refränger tar han ändå på ett nålsöga utan minsta problem. Smith låg också bakom Ulterium Records välgörenhetsprojekt Project Aegis som tidigare i år släppte singeln Angel In The Ashes. Den såg Smith få sånghjälp av Daisa Munhoz (Soulspell), Vasilis Georgiou (Sunburst) och Rob Rock (Impellitteri, Rob Rock); den visade kanske mest att Smiths sång behöver andra element att komplettera den för att han själv ska komma till sin fulla rätt. Around The World And Back är en av skivans snyggaste stunder. Den väldigt power-positivt ställda låten inleds med långsam keyboardslinga, bygger sakta uppåt, och Smith har en Georgiou-lik ådra i rösten. 

Theocracy - Ghost Ship

Smith har kanske alltid varit en bättre låtskrivare än sångare (hans musikerskap överglänser också hans sångkvaliteter), och det mesta av materialet här är starkt och med individuell kraft. Ghost Ship har ingen låt i klass med 20-minuterseposet Mirror Of Souls (Mirror Of Souls, 2009), utan de flesta låtarna är mer koncisa kring fyra till fem minuter i längd, och trots det känns de hela tiden utvecklande och med naturlig progression. Undantaget är avslutande Easter, som trots sina tio minuter och ett par intressanta partier ändå inte håller lågan uppe. Det är ändå bättre när det är nedskalat för en sorts simplicitet, men inte utan att den episka känslan finns kvar som ett mer underbyggande element snarare än mål - som inledande Paper Tiger och den smått melankoliska Wishing Well ger prov på. Val Allen Wood och Jonathan Hinds gitarrspår är stundtals enkla, och emellanåt snyggt komplexa och det hela tiden byggande elementet medan Smiths keyboards håller en bakgrundsroll för understöd, liksom de mustiga baslinjerna som Jared Oldham bjuder till med i låtar som titelspåret och avslutande Easter.

Ledgitarren är genomgående det melodiska elementet, även om den kanske kändes mer inspirerad på föregångaren As The World Bleeds (2011). Trots det  är det inte utan att Wood har några riktigt högtflygande stunder på Ghost Ship. Samtidigt har både han och Hinds tyngre riff som går i intressanta ackordprogressioner - även om de ibland vill lite mer än de förmår framföra - som i Stir The Embers och mellanakten i Paper Tiger ger ett mörkare sound som bryter mot Smiths ljusa skrik. Närmare slutet tappar albumet en del, med utfyllnad i form av Currency In A Bankrupt World och den ointressanta Castaway, men de inledande spåren är starka och ett par av låtarna kan mycket väl stå som några av Smiths finaste låtskrivarstunder. Texterna här lutar åt social kommentar mer än på tidigare album och något av en mognadsgrad, och kanske ett försök att vilja slippa ur epitet som klistrats på Theocracy. Rättmätigen bör det lyckas, för förmågorna, spelglädjen och känslan som Theocracy bjuder på är för stora för att förkastas baserat på petitesser. Ghost Ship pendlar lätt i samma klass som föregångaren, med några väldigt starka kort i materialet; Theocracy visar att de är en kraft att räkna med på power-kartan, liksom inom episk progressive metal.. Däremot är jag fortfarande besviken att titellåten inte handlade om ett riktigt spökskepp.

 

Bästa låtar: Paper Tiger, Around The World And Back, Stir The Embers

 

    

 

Musikvideo: Theocracy - Ghost Ship