Burning Shadows - Truth In Legend

Genre: Heavy Metal, Power Metal

Truth In Legend spelades in 2013, samtidigt som EP:n The Last One To Fall, men har tagit fyra år för Burning Shadows att få ut. Sedan dess har massiva line up-ändringar gjort att bandet inte är sig likt i dagsläget, men albumet har ändå släppts i originaltappningen. Burning Shadows säregna stil hämtar drag från Judas Priest men utan glassigheten, Manila Road utan det krypande mörkret och Noble Beasts kryddade mått överdådighet. En säregen sorts heavy power, vari melodier får ge vika för högt tempo, hårt tryck och grisigt tunga riff. De har slopat följetången från förra skivan där låtarna hängde ihop och inte gick att direkt särskilja. Resultatet är kraftigare, tyngre och ett fokus på låtar som får utvecklas i sig själva utan att i sig påverkas av vad helheten kräver. Lyriken hämtar från historia; episka strider och stora slag, men med en kraftig dragning åt fantasy, mytologi och skräcklitteratur. Dock inte Lovecraftiansk svärta eller Leibers dystopi som på tidigare alster; istället behandlas bland annat gripandet av Tempelriddarorden 1307, asagudars sista episka strid och den mäktige Dovahkiins testosteronosande stridsvrål. 

Burning Shadows - Truth In Legend

Titelspåret, en hyllning till tv-spelserien The Elder Scrolls är ett intensivt och episkt verk i äkta Manowar-stuk; fläskiga gitarrer och en ångande bulldozer till rytmsektion. Den robuste Tom Davy skäller, vrålar och ylar. Trots att avslutande Deathstone Rider med sina 13 minuters längd kanske känns mer som en fokalpunkt är titelspåret den uppenbara höjdaren. Medan gitarrerna gör sitt allra främsta för att frammana rätt stämning blir det aldrig lika atmosfäriskt som exempelvis Hellwell, utan känslan är konstant heavy metal rakt i nyllet. Att musiken är framförda med en sådan rakhet som inte går särskilt mycket på djupet är inte nödvändigtvis av ondo, men större variation vore välkommet. Sången gör också sitt till för en i överkant enhetlig känsla, i den aspekten. Davys röst påminner smått om Rob Jalonen (Noble Beast) eller Norman Dittmar (Thunder And Lightning), men stilen är råare, inte lika flödande i refrängerna. Ibland hörs passionerade skrik, närapå en raspig Rob Halford. Den rasande stilen görs allra snyggast i titelspåret.

De tre första spåren är relativt svaga i jämförelse med resten, trots intensiva insatser och en del tryfflande riffverksamhet av gitarristerna. I månget inspirerat av Jon Schaffer (Iced Earth) gör Tim Regan och Greg Jones skivan till vad den är. Regan agerar även producent. Trots att albumet är ett independent-släpp är produktionen klar och soundet hårt, med definierade gitarrer för extra tryfflande krispiga riff. De båda är drivande i det maffiga soundet, och visar sig göra stordåd i åttiotalsinspirerade solodueller och stiliga bryggor mellan låtarnas olika sektioner, vilka ibland kanske inte är helt snyggt sammanfogade. Medan det finns mycket som inte funkar - den omfattande stormningen som skivan är från början till slut kan lätt bli tjatig, då Burning Shadows satt alla kort på samma häst utan att egentligen variera mer än i ensamma balladen The Blessed - är Truth In Legend tvivelsutan ett stort steg framåt för Burning Shadows. Variationen behöver bearbetas, liksom finkänslan där den behövs, men i sina bästa stunder blästrar Truth In Legend på rätt ordentligt och det ska icke förkastas.

 

Bästa låtar: From The Stars, Truth In Legend, Deathstone Rider

 

    

 

Lyrikvideo: Burning Shadows - Day Of Darkness
Kommentera inlägget här: