Dreamstoria - Dreams Never End

Genre: Power Metal

Efter en högklassig, självbetitlad debut 2012 föll Dreamstoria i vad som förväntades vara väldigt långvarig tystnad. Döm därav förvåningen när det plötsligt uppdagades att uppföljaren var aktuell för release i mars utan någon som helst förvarning. Dreamstoria tar ett kraftigt japanskt sound, vari popmusikinfluenser är mycket starka, och ingjuter drag av euro power, uppenbart inspirerad av namn som Sonata Arctica. Japansk metal är så betingad att den kan ta de absolut löjligaste koncepten och få dem att fungera på ett sätt som känns helt naturligt (Babymetal någon?). Så också i Dreamstoria, som visar upp en tydlig förmåga att levandegöra de allra smörigaste dragen i europeisk power metal och det utan att det känns konstlat. Där debuten var ett intensivt power metal-alster med smärre avstickare är Dreams Never End luftigare, lättare och mer inklusiv för de Amaranthe-sinnade. Den saknar samma varma power-anpassade produktion som sin föregångare.

Dreamstoria - Dreams Never End

Allra bäst är det när rytmsektionen är som mest intensiv, i maffigt medryckande It’s Gonna Be All Right! och singeln Just Believe It’s True! De båda spåren är höjdpunkter vari Dreamstoria håller samman och gör renaste power metal, utan för mycket utombördes influenser, och med en vokalist i högform. Leo Figaro (som egentligen heter Ryou Moriguchi men det låter inte tillräckligt smörigt) är ständigt upp i det högre registret, med känsla för hur han ska behandla sin röst. Liksom på debuten lockar Dreamstoria fram hans mest kraftfulla drag och trots en smått nasal röst är han unik och omöjlig att inte gilla; karln fullständigt osar charm. De långsammare spåren är inte alls lika inlevelsefulla, och saknar samma passion, medan de mest poppiga bitarna i exempelvis I Live My Life For You lutar för mycket på smörighet, utan några särskilt upprättande kvaliteter. Det går så långt att sega avslutningslåten Long Way To Go bara är rent kass, utdragen och långsam.

Snabbare spår sätter helt enkelt tyngre prägel och är rent allmänt bättre, både stilmässigt och i hur de levereras. Sacrifice, med täta riff och en subtilt införd keyboard, bör funka för gemene power-fan medan intro-riffet till inledande Tell Me drar av plattan på perfekt sätt, och även om låten i sig stapplar en aning trots mystrallig refräng är det svårt att släppa hur otroligt klatschigt det lilla introt är. Masaaki Watanuki visar sedermera upp sin virtuos-sida när han bränner av förstklassiga solon, och står också för klatschiga riff och riviga hooks. Även när det är som poppigast finns han där och drar ett melodiskt solo, inte sällan med antydan till det neoklassiska, som en uppvägande faktor. Som ovan nämnt är också rytmsektionen viktig för helheten; när den är som plattast är musiken som minst medryckande, och däri varierar albumet ganska kraftigt. Shingo Uchidas trummor gör sig otroligt fint med frenetiska trumlinjer i exempelvis Through The Fire, och de borde ha fått mer djup i produktionen. Dreams Never End vill lite mer än den förmår prestera, men växer med varje lyssning och visar ändå upp stiliga insatser och ett band som förhoppningsvis inte dröjer fem år till nästa.

 

Bästa låtar: Just Believe It’s True!, It’s Gonna Be All Right!, Sacrifice

 

    

 

Musikvideo: Dreamstoria - Just Believe It’s True!
Kommentera inlägget här: