Jorn - Life On Death Road

Genre: Heavy Metal, Rock/Metal

Något som gått många förbi är det smått oceremoniösa uppbrott mellan Jørn Lande och Trond Holter och Thomas Bekkevold som följde förra årets coverskiva Heavy Rock Radio (2016). En split som enligt vittnesmål är allt annat än vänskaplig. Förvisso var keyboardisten Alessandro Del Vecchio och trummisen Francesco Jovino med även på den skivan, men valet av ersättare till gitarr och bas är minst sagt märklig historia, då det ursprungligen norska bandet nu blivit ett inavelsprojekt för Frontiers Records. Förutom frontmannen består bandet nämligen av medlemmar ur Primal Fear, Level 10, Silent Force och Voodoo Circle - alla återfinns i flera av dem. Voodoo Circle är faktiskt precis samma uppsättning som Jorn fast med Herbie Langhans på sång. Nu kan väl varken Alex Beyrodts (gitarr) eller Mat Sinners (bas) förmåga och erfarenhet ifrågasättas (men väl deras lämplighet), men förlusten av Holter är likväl kännbar. Han fick behålla Swing Of Death-projektet vari Lande ersattes av Nils K Rue (Pagan’s Mind), och Lande fick se sitt eget band falla helt i skivbolagets händer.

Jorn - Life On Death Road

Nu ska det visa sig att Life On Death Road, som släpps precis ett år efter förra albumet, ändå i stort leds av Lande och hans kärlek till sina egna hjältar, även om stilen ändrats något. Mannens ikoniska röst driver albumet och är centralpunkten i musiken. Albumet inleds med titelspåret och avslutas med Blackbirds, de i särsklass bästa spåren här. Däremellan finns ett album som i sig uppnår full längd, bestående av utfyllnad, trötta Whitesnake och Deep Purple-inspirationer och generiska troper. Beyrodt och riffen går den mest basala linjen och tar efter varenda sjuttio- och åttiotalsskiva som gjorts, med försök till virtuositet i lösryckta och överlånga solon, som ofta känns så opassande till helheten och känslan som Lande inger, att de framstår som forcerade. Också texterna är konstanta runkerier till svunna tider istället för de ofta inåtvända och explorativa texter Lande brukat kunna göra. Gitarrtonen och produktionen kanaliserar något av det äldre Jorn-soundet, istället för det tyngre, mörkare sound som fyllde de senaste skivorna. Även detta naturligtvis i jakten på ett old school-sound. Visst gör det sig snyggt i luftiga sånglinjer som i Hammered To The Cross eller snabba, småskitiga Fire To The Sun, men utvecklingen verkar ändå ha gått till det väldigt generiska.

Lutningen mot Beyrodts överdrivna gitarr istället för enhetlig bandkänsla skapar alltså en tangibel känsla av ett påskyndat album. Det märks att det egentligen inte är ett band så mycket som sessionsmusiker som gör sin grej, med stark fokus på malplacerat gitarrunkeri. De första singlarna, Love Is The Remedy och Man Of The 80’s (det sistnämnda för övrigt grammatiskt inkorrekt; en skriver ’80s) är tråkiga standardrocklåtar, långsamma Dreamwalker drar på i evigheter och har det mest opassande gitarrsolot på skivan. Låtskrivningen är helt enkelt allt annat än perfekt; istället för naturlig utveckling görs allt helt enligt formler och gitarrsolon kastas in där det istället borde läggas mer passande ledgitarrarbete. Lande själv gör sitt jobb, men är långt från så exceptionell som han i rätt sällskap visat sig. Under Tobias Sammets ledning i Avantasia har han gjort sina bästa låtar, liksom i Swing Of Death-projektet med Holter, medan Masterplans två första skivor visade hur magisk han kan göra melodisk power metal. I helhet är Life On Death Road något av en besvikelse, välspelad och prydlig men med avsaknad av atmosfär, några fina spår bland ett myller av standardhårdrock; Landes röst är långt från generisk, och därför är det synd att höra hur den får användas till det.

 

Bästa låtar: Life On Death Road, Blackbirds

 

    

 

Musikvideo: Jorn - Life On Death Road
Kommentera inlägget här: