Den brittiska progressive-scenen är en ofta eklektisk aspekt i genren och har kanske alltid lutat större åt rock än metal. Inom det sistnämnda är det vanligtvis med större fokus på teknikalitet och invecklade strukturer snarare än de melodiska aspekter eller svävningar i extremare riktningar. Betänk härvid Prospekt, ett på ytan ganska typiskt band för genren, som liknats vid landsmännen Haken samt amerikanska Symphony X och med en del paralleller till Dream Theater. 2013 släpptes debuten The Colourless Sunrise, och efter ett par uppdateringar i rostern och filande på låtmaterial släpps uppföljaren The Illuminated Sky. Sångaren och keyboardisten Richard Marshall har ersatts av Michael Morris respektive Rox Capriotti. Den sistnämnde gör ett massivt jobb intill Lee Lulands tekniska gitarrspel, och ger musiken en varmt intensiv känsla. In The Shadows Of The Earths solopartier varvar Luland och Capriotti, med den förstnämnde som främste glassare; det är inte en duell-approach, men ett utbyte där de båda kompletterar varandra.

Redan från introt Ex Nihilo kommer en intensiv atmosfär vari Capriottis keyboards fyller ut Lulands intrikata riff och leder in i titelspåret. Inledningen däri gör starkt avtryck med progressivt mustiga riff och fyllig bas. Den starka uppbyggnaden visar sig ett starkt kort i det inspirerade låtskrivandet; Prospekt har polerat musiken i ett par år, och det märks i skapandet av en färgsprakande ljudvärld, närstående Hakens moderna touch med den melodiska, nästan power-orienterade ådran från Dream Theaters sentida alster.Morris sång sedermera, smått nasal, påminner en del om en inte fullt power-lutad Tom Braden (Artizan), men har inte samma djupa karaktär som Marshall införlivade på debuten. Han gör i alla bemärkelser en godkänd insats, men likväl är han aldrig albumets hjälte. Ett större djup hade varit önskvärt för att ge större omfång till Prospekts mörkare passager, och ges prov på alltför sällan. Cosmic Emissary får ett snabbt sådant inflik efter solot, och det höjer både låten och Morris själv.

Låtmaterialet är varierat, med skiftande fokus. Längre låtar som Alien Makers Of Discord tar med rätta stort utrymme. Detta med långvindande progressiva passager som inte helt införlivats i de kortare, lite mer koncisa spåren. Lite kortare In The Shadows Of The Earth ger en mer episk känsla i skivans starkaste intro, där Capriotti ger fullt blås mot skitigt starka riff från Luland. Samtidigt kunde skivan kortats ner några minuter då den dryga timmen speltid känns något längre än den faktiskt är, med Titan och två minuter korta balladen Distant Anamnesis som största syndare. Första hälften av japanskt inspirerade Akaibara är långsam och seg, men låten briserar och blir under sin andra hälft snarast magisk; trist att början inte funkar. The Illuminated Sky står aldrig riktigt ut som ett måste höra-album, men om en ger sig hän en lyssning finner en snart att upprepade lyssningar följer ganska naturligt. Dess instrumentala passager är vanligtvis starkast, i mycket tack vare det snygga låtskrivandet och Lulands skicklighet på gitarren; solon och ledpassager är riktigt bra, men också för rytmsektionen som, smått återhållen, ger uppbackning till Luland och den mer teatraliska känslan som Capriottis keyboards ger. Och kanske just därför, att trots alla dessa goda kvaliteter, är debuten strået vassare, med djupare sångregister när det behövs.

Bästa låtar: In The Shadows Of The Earth, Alien Makers Of Discord, Cosmic Emissary