Mercury Rust - Mercury Rust

Genre: Progressive Metal

Det här är inte din gamla vanliga euro power-uppsättning, något som en kunnat tro när falupågarna Murcury Rust fått power metal-epitetet på sig. Den svenska euro power-scenen har fått lite av ett lyft den senaste tiden, men masarna kommer från skilda bakgrunder och har med sig olika influenser som möts på den självbetitlade debuten. Långtida Katatonia-batteristen Daniel Liljekvist och bassisten Pierre Stam är bägge bekanta från In Mourning som släppte ett av 2016 års allra bästa album, och vokalisten Christer Gärds känner vi från Eternal Of Sweden (vilka ju också släppte en högst kapabel fullängdare i fjol). Mercury Rust matchar ingen av de ovanstående konstellationerna utan ligger på ett helt annat plan, något som blir uppenbart redan efter en minuts speltid. Silent Storm tar sina första andetag i ett långsamt, atmosfäriskt intro tack vare Hammondorgelns högtidligt melankoliska sound och leder till ett på ytan simplistiskt gitarrdrivet sound, och varslar om 40 oanat hänryckande minuter.

Mercury Rust - Mercury Rust

Kanske inte en hel fot, men ett par tår åtminstone står ändå i power metal, en sorts back to basic-känsla med det demoniskt mörka i sinnet som Dio gav uppkomst till. Samtidigt är det bestämt mer progressivt på ett sätt som tycks komma helt naturligt och andas helt i ett med musiken genom Joakhim Åslunds inlevelsefulla och högst väsentliga Hammondorgel. Medan emellanåt kanske något överrepresenterad ger den musiken en distinkt 70-talskänsla med nickningar till Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple. Behind The Gates är kanske inte riktigt så immersivt djup och fatalt mörk som ämnat var, men olycksbådande långsam manar den en Deep Purple möter Sabbath-stämning, och med ett långt instrumentalt mittparti som andas eklektiska influenser som spänner bort till orientalisk mystik - om än väldigt subtilt och med känsla för att hålla musiken på rätt spår. På så vis är den ändå talande för skivan som helhet. Något tycks saknas, en medryckande refräng och något massivt att fylla hela bergssalar med.

De musikaliska insatserna däremot klanderfria, då Mercury Rust vet vad de gör och de vet att skriva stycken som passar dem. Gärds är inte onödigt högt upp i registret, utan håller sitt raspiga mellanregister för musikens bästa. Han är inte alls lika drivande som en förväntar sig, utan Thomas Nyströms ombytliga och hela tiden intressanta gitarrspel - med en mängd själfullt levererade riff och solon tillika intrikata ledgitarrspår (Hiraeth kan nämnas) -  och framförallt Åslunds orgel och keyboards, medan Liljekvists energiska trumspel håller jämnt skägg. Mestadels går det i mid tempo, där det ger maximal effekt. Fuel The Fire däremot står på med snabbare ryck och visar att även det bemästrats. Albumet spänner bara sju låtar i längd, där avslutande End Of Time i det närmaste känns okaraktäristiskt positiv. Trots det finns inget direkt svagt spår, utan helheten växer genom ett ändå relativt jämnstarkt låtmaterial. Medan det ännu är långt från perfekt är Mercury Rusts debut ändå kraftig helt på sitt eget vis; spännande och unik. Är detta power metal, så är det progressiv 70-talspower anno 2017.

 

Bästa låtar: Fuel The Fire, Behind The Gates, Hiraeth

 

    

 

Lyrikvideo: Mercury Rust - Fuel The Fire
Kommentera inlägget här: