Antheus har lirat ihop sedan 1999 men inte förrän nu har fransmännen jobbat sig upp till mer än ett par demo-skivor. Silent Agony är alltså den independentsläppta debuten. En debut som har sina fel och brister, ska det visa sig, men ändå har ett par intressanta ess i rockärmen. Låtmaterialet verkar för det mesta följa standardiserad uppbyggnad och ofta ganska tama melodier, framför allt på Philippe Dumas keyboards, medan Ludovic Faraills ledgitarr mestadels tycks komma fram till solon. Istället är det Franck Larigaudies sång som känns ledande. Något trist eftersom Faraill visar sig kompetent i rytmsektionen, vilket är den musikaliska kärnan här. Rytmsektionen med Faraill i spetsen framför Hugues Tourinans bas och Xavier Richards mustiga trumspel är stilrent och competent utan att gå in och börja fjäska. Riffpartier som In The Attic eller inledningslåten Rising Kingdom bjuder på sätter hårdare prägel medan de mer intrikata bitarna i exempelvis Tears Of The Sun ser mer progressiv struktur.

Själva låtskrivandet är också långt från perfekt och vet inte att använda alla medlemmarna helt rätt och till deras bästa förmåga. Dumas tillför inte särskilt mycket till musiken utan är underordnad gitarren; ämnad att vara atmosfärbyggande och lägga ett extra lager, men när den känns platt och tom mesta tiden är det svårt att berättiga dess närvaro. När Dumas istället får lite mer andrum och rampljus lyckas keyboarden tillföra något som istället lyfter gitarren, som i introt till Firemaker eller soloduellen med Faraill i The End Of The Day. Tyvärr är det ändå väl dåligt av den varan, och för det mesta är Dumas anonym och keyboarden endast där för att han ska ha något att göra. Egentligen är Soul Commander det enda stora undantaget, där Dumas tillbakahållna roll funkar snyggt och ändå lyckas bygga upp rätt känsla; där keyboarden är stomme lika mycket som Torinans fläskiga bas, och riffen bygger runt den.

Larigaudies sångröst är löjligt lik sentida Tobias Sammet (Edguy, Avantasia), vilket färgar av sig på musiken i stort. Framför allt har han en förmåga att gå upp i registret i samma stil som Sammet. Det går att svära på att det faktiskt är Sammet som sjunger i - rätt trista - Arms Of Winter. I de tuffare ögonblicken sticker Larigaudie ut och blir hårdkantad, men det verkar ändå som om han för det mesta håller sig i sin bekvämlighetszon. Visst är det på gott och ont; Larigaudie har en bra sångröst som funkar snyggt till musiken i sig, men att vara så lik en väletablerad vokalist gör att det kan dra för mycket åt det hållet. Det går kanske inte riktigt lika långt som Artur Almeida (Attick Demons), vars sångröst är rena kopian av Bruce Dickinson, men det är nära nog för att en ska hålla sig lite sval till det. Som tur är har Antheus i övrigt inte mycket i likhet med Edguy, så som helhet funkar det. Det är i slutändan ändå en godkänd debut med flera bitar som funkar bra och visar ett kompetent band som känns bekvämt med sig självt, även om en kanske hade förväntat sig lite mer… det tog ändå 18 år.

Bästa låtar: The End Of The Day, Soul Commander, In The Attic

Read the review on the Metal Archives