Wildestarr är en av de där oslipade, underskattade pärlorna som visat stark inlevelse och en massiv förkärlek till musiken de spelar. Ledda av gitarristen och bassisten Dave Starr, samt keyboardisten tillika sångerskan London Wilde och osignade släpper de sin tredje fullängdare, Beyond The Rain. Det är det första livstecknet på fem år, och plattan utlovades redan för länge sedan. Vem vet vad som ligger bakom uppskjutandet, men av allt att döma bör det ju, med den tid som gått, bli ett svårslaget album fullt av all den känslomässigt mörka impakt som föregångaren stoltserade, eller? På sätt och vis. Det är ett enklare album, rakare upplagt, och i sig ganska säkert. Materialet är hyfsat jämnstarkt och plattan känns tämligen fri från utfyllnad; inte helt konstigt kanske med den knappa 40 minuter långa speltiden. Albumet tar sin början med det små-episka introt Metamorphose, ett stiligt gitarrsolo mot stark rytmsektion, och sätter känslan för de kommande 37 minuterna.

Som brukligt är när det gäller amerikanska power metal-konstellationer, är Wildestarr baserade snarare i heavy metal än i melodisk power, även om de vanligtvis sorteras in i power-facket. Refrängerna är inte alls de där flygande, episka falsetterna och tralliga melodier, utan Wildes inlevelsefulla djup mot Starrs ledgitarr som gränsar mellan melodisk och svårmodigt mörk. Det som fortfarande saknas från förra plattan, A Telltale Heart (2012) är en andra gitarrist eller keyboards för ge Starrs ensamma ledyxa lite kamp och ge den strävande musiken mer djup. Låtarnas längd och kompakthet gör att Starr inte riktigt får komma till tals; de solon som finns är väldigt korta och får aldrig utvecklas någonstans. En kompis eller en keyboardist att duellera med hade lagt till det där lilla extra. När hårt läggs mot hårt däremot, och Starr lägger av riff som en monstertruck mot en bullrande bas och Josh Foster är rena bulldozern bakom trummorna så blir det otroligt svårt att stå emot trycket. Pressing The Wires är en kort och hårdkantad låt, klart singelmaterial, som med sin attityd och hastighet blandat med Starrs melodiska ledgitarr bör kunna gå hem hos både thrash och power-fans.

I andra änden av spektrat hittas Down Cold, som börjar som en ballad, men växer till känslomässigt tung mid tempo-magi. Med varm basnärvaro och med Wildes absolut finaste insats på skivan och fantastiska sångmelodier. Hon ger kraftigt prov på sitt omfång och blandar styrkan med skörhet och känslighet. Wilde, som är välsignad med en röst i världsklass och en närmast magisk förmåga att leva sig in i musiken så att den verkligen känns gör en oklanderlig insats på Beyond The Rain. Detsamma gäller faktiskt i stort sett Starr och Foster också, trots att det ändå tycks saknas något verkligt speciellt att knuffa plattan över kanten. Det känns på sätt och vis underutvecklat, som om de flesta låtarna har mer att ge - som om Wildestarr har mer att ge - men trots det är albumet angenämt i vad det är. Wildestarr är ett förvånansvärt bra band, bara en ger dem lite tid och sätter sig in i musiken, och de förtjänar större erkännande än de hittills åtnjutit… tyvärr vet jag inte om Beyond The Rain blir albumet som ger dem det.

Bästa låtar: Beyond The Rain, Down Cold, When The Night Falls