Beast In Black grundades av gitarristen Anton Kabanen (Wisdom) efter hans split med Battle Beast för ett par år sedan. Framför allt passade han ju på att välja ett sjukt nyskapande namn som inte alls drar på anspelningarna till det forna hemmet lite väl hårt. De har under hösten visat sig vara ett sådant där band som redan innan första plattan släpps får oförskämt mycket uppmärksamhet, och när debuten Berserker slutligen släpptes visade sig att uppmärksamheten inte heller var helt förtjänad. Beast In Black drar på sin debut genom rörelserna, stundtals närmast mekaniskt, men tack vare en levande insats från Yannis Papadopoulos (ex- Wardrum) lyckas det mesta av materialet hålla intressenivån relativt hög. Av uppenbara skäl kommer det att låta mycket Battle Beast över det hela, men Kabanen har också lagt till en extra dimension med influenser ur euro-power. Att de gått in i projektet med pengar och ett större skivbolag i ryggen märks ganska tydligt.

För att vara ett band utan listad keyboardist har de fånigt tät keyboardnärvaro. Både Kabanen och Kasperi Heikkinen får ofta spela underhuggare till denne onämnde keyboardist. Närvaron blir påtaglig då den ofta ger ett glättigt intryck, som om de försökt gå åt det lätta melodiska hållet där riffen snarare vill vara mer aggressiva, och framför allt Papadopoulos är så bra när han tar i ända från röven. Plattan inleds med den självbetitlade Beast In Black; en Primal Fear-ljudande kloss i rasande tempo och ilska. Papadopoulos påminner inte så lite om Ralf Scheepers i de högre tonerna. Det sätts sedermera i kontrast till den schlagerlika Blind And Frozen, som i sig är otroligt ostig, men försök att inte nynna på den refrängen om du kan. Årets fånigaste, men den biter. Mittparten av albumet dalar iväg en del, med en del utfyllnad och några tristare spår. Zodd The Immortal och dess gravt Sabaton-härmande riffstruktur och -känsla blir starten på det, efter en relativt stark inledning på plattan. Mot slutet plockar det upp, och avslutas starkt med subtilt storslagna (låtsas att jag inte just sade emot mig själv tack) End Of The World och balladen Ghost In The Rain.

Mitt i plattan hittas Crazy, Mad, Insane. Någon sorts pop-techno-dravel, är en styggelse som aldrig borde ha existerat. Tre och en halv minuts önskan att lobotomeras. Ja, Gloryhammer drog av Universe On Fire och fick det att se enkelt ut, men nej, ni kan inte emulera det, så låt bli. Men det är ändå en extrem i ett annars väldigt oextremt album. Det är versatilt och intressant, kul lyssning och sällan särskilt offensivt. Det som får Berserker att kännas som en lagomduglig blandning av Sabaton och typisk euro-power däremot är Papadopoulos. Han hänger sig åt sitt högre register på albumet, vilket passar stilen, även om det vore gott om han fått ge större prov på sitt omfång. Han lånade nyligen ut sin röst till Major Denials Duchess Of Sufferings, varpå han gör en subtilare, kanske mer seriös, insats. Hell For All Eternity ger lite grövre och mer lågmälda sångmelodier i refrängen, och hade kunnat bli en större hit på albumet om det inte vore för att keyboarden känns stillastående och menlös mest hela tiden. Soloduellen är ju liksom lagom mustig. Berserker kan säkert gå hem hos den som anser att Sabaton vattnats ur och som saknar Kabanens inspirerade gitarr i Battle Beast, och det är verkligen en hygglig debut. Skapligt över-hypad, bara.

Bästa låtar: Beast In Black, Blind And Frozen, End Of The World