Exit Eden damp in som från bar himmel. Ett female fronted symphonic metal-projekt med inte mindre än fyra sångare i spetsen. Debuten Rhapsodies In Black är en coverskiva - ett minst sagt märkligt val - där originalen i de flesta fall är från popmusik av varierande kvalitet. Erkännas ska från början att jag inte hört mer än någon enstaka, men troligtvis är de alla gravt förbättrade i symfoniskt stuk (med undantag för Skyfall, originalet av Adele behövde inte en ny tappning). Valet att göra covers på pop-låtar har också en annan viktig följd. Nämligen texterna som dessa fyra skickliga sångare ska sjunga. Undantag finns, men följetången omvandlar dem allihop till småflickor som trånar efter att behaga en man. Menlösare och andefattigare textstycken får en leta efter, och det omfamnar verkligen inte den känsla av frigörelse och styrka som ett band frontat av fyra starka kvinnoröster antyder. Amanda Somerville (Trillium, Avantasia), det troligtvis största namnet i uppsättningen, har erfarenheten och världsvanheten som krävs. Clémentine Delauney (Visions Of Atlantis, ex- Serenity) är också ett större namn, men har inte ännu gjort något verkligt avtryck. Marina La Torraca (Highlight Kenosis) och Anna Brunner är båda nyare namn i scenen, och Exit Eden ska tydligen bli avsparken.

Trist nog har det inte spelats nog på deras inneboende skillnader, och resultatet blir fyra vokalister som alla låter tämligen snarlika. Somervilles teatraliska storvulenhet, Brunners raspiga råhet, La Torracas ungdomliga uppkäftighet, etc - lyckas smälta ihop till något som inte har den variation som behövts för att särskilja dem i större utsträckning, och ge dem säregna karaktärsdrag inom Exit Edens mytos. De är alla duktiga och har sina stunder, men det är inget att skriva hem om. Lägg därtill att tre låtar gästas av den (otroligt duktiga) Simone Simmons (Epica) så blir de fem vokalister som inte alltid går att peka ut i mängden. Om ingen talar om vilka tre låtar Simmons gästar, kommer du då att känna igen henne? Låtarna har gjorts om i storvulen symphonic metal-stuk, med ett visst mått av Nightwish operatiska ådra men utan deras djup och verkligt inlevelsefulla musikaliska insatser. Fans av Serenity och Visions Of Atlantis (vari Delauney ju till vardags hör hemma sedan 2013) finner nog också ljudbilden, med dess teatraliska keyboards, dominanta sång med storljudande refränger, tilldragande, om än med en påtaglig avsaknad av djup.

Spåren är också varandra väldigt lika, med långsammare intro, kort uppbyggnad följt av överdådig refräng. Därefter ett kort solo, och en vändning som är allt annat än oförutsägbar, och refrängen om igen. Samma formel upprepas och blir tjatig. Vissa låtar har ändå gjorts bättre än andra. Shontelles Impossible har snygga melodier och en trallig refräng, och även om den inte sticker ut särskilt mycket är den ett av de finare exemplen. Total Eclipse Of The Heart - som Somerville gjort närmast perfekt förr, med Rock Meets Classic, då hon ersatte originalsångerskan Bonnie Tyler - är också den bra utförd. Mest för att Somerville är som gjord för att sjunga den. Här har också en manlig gästsångare använts (mest till ”turn around”). De gick då på valet Rick Altzi (Masterplan) och det var ju nog sagt om det. Bakom de fyra huvudpersonerna finns heller inget riktigt band att tala om. Ingen bakgrundsorkester som passionerat gått in i projektet. Istället, inhyrda musiker. Mestadels backas de upp av Sascha Paeth (Avantasia, ex-Heaven’s Gate) och Evangelos Koukoularis (Evan, 4Arm) - bägge på gitarr och bas - vilka får alternera mellan låtarna.

Paeth, en underskattad musiker, är ändå inget otippat val, då han ofta samarbetat med Somerville, och har visat sig kapabel till allt från proglutande rock till symfonisk power metal. Koukoularis däremot är inte lika renommerad, men släppte 2016 ett soloalbum under namnet Evan; en instrumental affär där han visar sina tekniska fingerfärdigheter i det melodiska, från power metal-solon till shred. Bägge två är kunniga, men hamnar här i skymundan bakom de fyra vokalisterna. Ingen av dem får något större tillfälle att visa upp sina bästa sidor här (möjligtvis med undantag för Koukoularis solo i Madonna-covern Frozen). Visst är några av popmelodierna konverterade till ledgitarrer rätt snyggt utförda och ett par fina solon här och där, och hela skivan låter fint, rent, polerat och genomtänkt, men inget så storartat som det kunnat bli om Paeth fått lägga fingrarna på några originalverk. Just där lider Exit Edens debutplatta väldigt stort. Du har alltså all den talang som här visas upp till din förfogan, men väljer att slösa den på menlösa covers. Exit Edens debut är ett polerat projekt utan särskilt mycket substans, och den som vill ha djup i musiken blir besviken.

Bästa låtar: Impossible, Total Eclipse Of The Heart