Eagleheart - Reverse

Genre: Power Metal

Räck upp handen om du klarar av att höra ordet Eagleheart utan att höra Timo Kotipelto sjunga ”the glory of iiigelhaart” i Stratovarius klassiker med samma namn. Trodde inte det. Men det är också ett tjeckiskt band som släppt tre skivor sedan 2008. Så nu när vi har helt annan musik på hjärnan kan vi lika gärna börja lyssna på det senaste; Reverse. Då det gått över ett halvt decennium sedan senaste fullängdaren, Dreamtherapy (2011), har vissa förändringar skett. Versatile trummisen Filip Smetana är nyförvärvad, men det största utropstecknet (om det så kan kallas) är att förre sångaren Vojtěch Šimoník har lämnat rum därhän till Roman Sácek, för att själv axla basen i större utsträckning. Deras melodiska power metal är, troligtvis ganska uppenbart, influerad av Statovarius och dess gelikar, men med deras närmast obefintliga lutning mot ett keyboard-orienterat sound har de mer gemensamt med den Helloween-baserade skolan. Det hörs smärre likheter med Supreme Majesty, och varför inte grekiska Valor. Ändå har de hittat ett sound som känns tämligen unikt, även i den här väldigt nischade genren.

Eagleheart - Reverse

Visst har Eagleheart kommit en bra bit sedan debuten Moment Of Life (2008), som släpptes för nästan tio år sedan. Ändå saknar tyvärr Reverse den direkta nedslagskraften och intensiteten som fanns i Dreamtherapy. Å andra sidan tycks den mer genomarbetad för långsiktig uthållighet. Öppningslåten Until Fear Is Gone känns platt vid första anblick, men efter några varv känns riffen tyngre, stilen rakare, och även om en fullt ut storslagen refräng som kunnat slita med en jäms med nötterna tycks saknas har den mängder av charm och känns i högsta grad mer intellektuell än gemene power metal-slängare. Sácek har vidare inte alls samma inlevelse som Šimoník, utan lämnar istället jobbet gjort men utan att göra det där lilla extra. I stil är de tämligen snarlika, och Sácek har ett imponerande omfång. Vad som saknas är den där gnistan, den som ska tända till och leverera. Visserligen är det något som albumet som helhet tycks sakna, på sätt och vis. I stort sett väntar en hela tiden på Eaglehearts egna Eagleheart. 

Det hjälps inte helt att öppningslåten åtföljs av ett par mer anonyma låtar, men framåt mitten tar det fart. Bildligt talat. Titellåten Reverse är albumets klart starkaste kort, med hårt slående refräng och en mer bakåtlutad inlevelse. Albumet delas i stort sett upp i två fem låtar långa halvor, där de de båda avslutande delarna - Reverse och Painting The Shadows By Light - är skivans mest inspirerade. Gitarrspelet är stiligt framfört, men kunde gott släppa fram en del keyboard-melodier i större utsträckning. Det finns några riktigt snygga melodier, såsom i All I Am och Erased From Existence (kanske låten skivan med mest singel-känsla), men på det stora hela är det egentligen inte helt exceptionellt. Kanske gäller just det också albumet som helhet, som trots sina många fina sidor inte riktigt når hela vägen. Eagleheart är långt från välkända, även inom power metal-kretsar, och de har ändå funnits sedan tidigt 2000-tal, och de visar här, liksom på Dreamtherapy, upp en intellektualitet och förmåga, inte helt olik Brnos mer smått mer välkända söner, Symphonity, att skriva stundtals förstklassig power metal med alla ingredienser att nå ut till större öron. Ändå finns här något som saknas (som Symphonity levererade), något som är svårt att sätta fingret på.

 

Bästa låtar: Reverse, Painting The Shadows By Light

 

    

 

Eagleheart - Until Fear Is Gone
Kommentera inlägget här: