Norska power metal-projektet Aldaria hyllas som nästa stora metal-opera i samma ådra som Avantasias två första skivor. Sprunget helt ur upphovsmannen Frode Hovds (Memorized Dreams) intellekt är debuten Land Of Light minst sagt en upplevelse. Eller flera upplevelser, samtidigt. Ett par låtar in och en vet inte var en ska ta vägen, vart en ska ha lagt fokus. För många idéer har tryckts in, liksom för många sångare på för kort tid och det blir bara för mycket. Hovd har försökt klämma in referenser till allt och alla och inte lagt tillräckligt med resurser på att göra låtarna rättframma och strukturellt enhetliga. Försök till episka hymner som mest lägger på mer och mer och mer, och blåser på i alla riktningar. Det låter otroligt rörigt i vissa refränger när flera sångare ska ha samma utrymme samtidigt men alla sjunger lite olika. Något Hovd missat är den röda tråden. Albumet ska föreställa ett koncept, men allt känns helt lösryckt och låtarna väldigt lika varandra tack vare den överblåsta produktionen.

Gästsångarna är också så många att flera av dem bara dyker upp en enda gång. Flera av de bästa får samsas med andra, vilket gör att deras insatser förminskas. Bort exempelvis med Per Fredrik ”PelleK” Åsly (Pellek), vars gnälliga röst mest är jobbig och Rick Altzi (Masterplan) - ja, han var bra i Ancestral Dawn, och nej, det funkar inte här. Samtidigt får de båda bästa vokalisterna Fabio Lione (Angra) och Jonas Heidgert (Dragonland) vänta till sista låten. Sångarna känns ofta också helt malplacerade. Den annars relativt storartade Where Reality Ends hade behövt falsetter och höga register som just Lione eller Heidgert klarat av, men får Yannis Papadopoulos (Warcry) mer lägre register istället. Det är en bra låt och Papadopoulos gör den så bra han kan, med starkt gitarrspel av Hovd och ännu fetare baslinjer av Ronnie König (Symphonity, Signum Regis), men håller inte hela vägen.

Kraftiga baslinjer och maffigt trumspel utgör stark bakgrund, varpå sedan riff och ledmelodier dränks i överdådig symfonik och tafatta sångmelodier från sångare som är på tok för högt i mixen. Hovd själv är en riktigt bra gitarrist och spelar många solon som förtjänat att lysa i sin egen prakt, men dunklas av bombastiska elementen som ska ta överhanden. När det är som bäst, i vissa melodiska passager, är det klart inspirerat av tidiga Avantasia och Helloween och de stora inom genren, och visar att Hovd egentligen vet vad han gör. Tyvärr finns det väldigt lite dynamik i musiken.Allt - och då menar jag allt - är uppblåst med körsånger, layered vocals, onödig symfonik som tar fokus från musikernas grymma framträdanden, och ytterst få - om några alls - små andningsstunder inom låtarna. De bortglömbara balladerna Sands Of Time och Trail Of Tears som slösar bort Vasilis Georgiou (Sunburst) respektive Mathias Blad (Falconer) känns mest som interluder, utan djupare substans.

Vad som ska kännas som progression är mest bara att Hovd slängt in ytterligare en sångare i mixen eller en syntlinje här eller ett solo där. De allra flesta medverkande gör faktiskt riktigt bra ifrån sig. Mike LePond (Symphony X) är lite överallt i titelspåret, men hans förmåga är inte att tvivla på, medan Mina Giannopoulou (The Rain I Bleed) är finkänslig i ovan nämnda balladen Sands Of Time. Vidare är just Lione och Heidgert starka i den avslutande titelspåret, som trots att den lider av samma åkomma som resten av albumet är dess klart starkaste spår; tolv minuter där allt det uppblåsta, all episk symfonik känns rättfärdig. Land Of Light har massor av potential och hade kunnat bli riktigt bra om den gjorts med lite mer måtta, därför är det otroligt synd att potentialen ska slösas bort på så fullkomliga överdrifter.

Bästa låtar: Where Reality Ends, Land Of Light