Almahs femte album E.V.O. inleds med den stora frågan, "varför låter Edu Falaschi (ex- Angra) så gnällig och nasal?" Men det är förrädiskt, för det är bara introt till vad som utvecklas till en blästrande öppnare i Age Of Aquarius, vilket överglänser Falaschis sång. Brasilianarna leder därefter på melodiskt upplyftande strövtåg genom en del redan utforskade marker och en del som väntat på att upptäckas. Rytmsektionen med Raphael Dafras (Harmony) bas i spetsen är lite väl låg i mixen, men är en bärande faktor för vad som lyfter musiken. Galopprytmer och inspirerade riff från Marcelo Barbosa (Khallice) och Diogo Mafra (Dynahead) bygger upp, medan ledgitarrspår står för ledstjärnan. Till det kommer Falaschis keyboards, som är dränkta i ett översentimentalt sound emellanåt. Det låter stundtals nästan som om han försöker överglänsa sina gitarrister, trots att de gott borde kunnat få klara sig själva i längre partier.

Det soundet förstör helt låtar som semiballaden The Brotherhood och sega Indigo. Ta bort keyboardklinkandet och det blir ett lite tuffare sound, som kunnat funka bra i kontrast med det annars upplyftande soundet. Det funkar desto bättre i exempelvis Higher (som också ser en riktigt fin användning av Dafras bas), där det mer känns som om varje instrument finns där av en anledning, även om den kanske är en aning lutad mot keyboards. Ett annat problem är skivans längd, som trots bara elva spår och strax över 50 minuter känns mycket längre än den är. Mot de sista fyra-fem låtarna har en redan tröttnat - trots att den riffsnygga Final Warning återfinns där. Materialet sticker helt enkelt inte ut särskilt mycket från varandra, trots en del mer explorativa spår i upplyftande Infatuated och Speranza. Och också de känns väldigt lika resten av albumet.

Undantaget är egentligen inledande Age Of Aquarius, som utan tvivel är albumets bästa låt - och sätter en löjligt hög standard för resten av albumet. Den standarden kommer sedan inte att matchas mer än någon enstaka gång. Då tänker jag på ovan nämnda Infatuated och spridda delar där gitarr och bas får göra sitt ostört. Falaschis styrka ligger alltså inte i hans låtskrivande eller keyboards - vilket märkts tidigare i Almahs karriär, vilken jag har ganska svårt för, med några låtar som undantag. Hans styrka sitter istället i sånglinjer och hans sätt att känna sina röstmässiga begränsningar och hitta runt dem på ett bekvämt och fungerande sätt - Final Warning är ett bevis på det. Trots att jag är negativ är däremot albumet aldrig direkt dåligt. Det är helt enkelt inte särskilt bra heller. Det finns så mycket bättre bara inom genren själv, och Falaschis egen diskografi - som blev löjligt uppenbart igår.

Bästa låtar: Age Of Aquarius, Final Warning