Poets Of The Fall - Clearview

Genre: Rock/Metal

Lagom smöriga Poets Of The Fall gillar nog att se sig själva som indie, och som outsiders på rock-scenen. Sanningen är egentligen att de alltid flörtat med mainstream-publiken, och långsamt gått mer åt det hållet i sin utveckling. När de nu släpper Clearview, det sjunde albumet på bara elva år, är det svårt att förvänta sig en death metal-skiva, men väl något lite skitigare i linje med Revolution Roulette (2008) eller det känslomässigt tunga från debuten Signs Of Life (2005). Dessvärre är det mesta här tunnare i stil, och böjt för att följa Marko Saarestos sång. Han är lika känslomässigt insatt som förr, det är snarare musiken runt honom som inte engagerar på samma plan. Rytmspelet är genomgående simpelt och ämnat för radiotid, utan att vara särskilt innovativt. Emellanåt är det ändå inte utan att det går att gilla. Shadow Play bjuder till med något tyngre sound i refrängen, och ett maffigare bas-ljud - till och med ett kort bassolo - även om verserna inte alls bär upp stämningen.

Poets Of The Fall - Clearview

Clearview hade mått bra av hårdare gitarrsound, enligt Jealous Gods (2014) och en bättre plats för Olli Tukiainen i mixen. Som det är känns gitarren - som i det förflutna varit riktigt kraftig och känslomässig - ofta som om den finns med över huvud taget för att det ska kunna kallas rockmusik. Med fler lyssningar blir det mer och mer uppenbart; medan materialet stundtals är tralligt och upplyftande och med känsla i typisk Poets-stil, saknas det ändå någonting riktigt kraftigt. Den där hitlåten i stil med Dreaming Wide Awake, War (bägge från Twilight Theater, 2010) eller Illusion And Dream (Signs Of Life, 2005). En del låtar växer ändå, och det duktigt. Singeln Drama For Life är hitlåt-försöket. Den börjar lite typiskt Poets, men framför allt med den upplyftande refrängen blir den bättre för varje lyssning. Om nu bara Saaresto ville knipa käft i solot. Gitarrsolon är nästan icke-förekommande på skivan, men när de kommer lyckas Tukiainen lyfta och göra låtens känsla rättvisa. Också Crystalline håller upplyftande känsla, en smådum disposition och kort speltid till trots. 

Undantaget - och skivans klart starkaste spår - är den rytmiskt uppbyggande och ändå väldigt kaptiverande semi-balladen Children Of The Sun. Den kan tvivelsutan komma att stå som en av poeternas bättre ballader - med lite tid – och de har gjort många. Naturligtvis är det inte den enda balladen här, utan i typiskt Poets-stuk ska Saaresto få smöra till det ordentligt i fler, tristare ballader som mest går förbi. Clearview är i mångt och mycket en naturlig följd på Jealous Gods, men lite mer urlakad, och satsar på säkra kort och utan samma intensitet i en del instrumentala partier. De korta låtarna hinner inte riktigt bygga upp stämningen, utan är nog mest baserade i att snabbt kunna uppfattas och smältas. Jag vill gilla det mycket mer än jag är förmögen att göra. Transitionen från alternativ metal till poprock har varit långsam och inte alltid helt oäven - till och med Clearview når slutligen upp i en trea, efter ett gäng lyssningar - men om det här är kulmen, själva slutprodukten; det slutgiltiga Poets-soundet... så är jag ändå lite besviken.

 

Bästa låtar: Drama For Life, Children Of The Sun, Crystalline

 

    

 

Lyrikvideo: Poets Of The Fall - Drama For Life
Kommentera inlägget här: