Symphonity - King Of Persia

Genre: Power Metal

Något en inte såg komma var ju ett album nummer två av tjeckiska Symphonity. De släppte sin välmottagna debut Voice From The Silence redan 2008 för att sedan falla i tystnad. Det tog åtta år för King Of Persia att aktualiseras. Där debuten var något frenetisk och lite överallt samtidigt, är King Of Persia mer samlad. Den lutar mindre åt Nemesis (som Symphonity hette innan de 2006 bytte namn) symfoniska grunder, och mer åt melodisk power, men med symfoniska element i behåll för dramatisk effekt. Det märks kanske bäst i öppningslåten tillika titelspåret King Of Persia, som är intressant och inspirerad, och börjar lågmält för att efter några minuter byggas rejält. Det dröjer mer än fem minuter innan en fullskalig refräng. Lång och utvecklande, med progressiva partier som leder uppåt - passande en Maiden-epic - signalerar niominuters-eposet kanske en sak bättre än något annat. Olaf Hayer (ex- Dionysus, ex- Luca Turilli) är tillbaka. Karln gjorde sin senaste fullängdare med i Magic Kingdoms Symphony Of War (2010), redan då efter några års tystnad.

Symphonity - The Choice

King Of Persia är Hayers comeback. Liksom Symphonitys; stärkta av kändare manskap i form av bassisten Ronnie König (Signum Regis) och Herbie Langhans (Sinbreed). Den sistnämnda medverkade i mindre utsträckning även på debuten, men är nu ledsångare tillsammans med Hayer. Ändå är låten inte helt representativ för albumet som helhet - trots att den, ganska tydligt är ett av de starkare spåren på det. Vad som följer är mer av standard power metal i vissa stunder, melodiskt och upplyftande. Det baserar sig i fullskaligt gitarrspel av Libor Krivak, som inte bara håller stadigt riffarbete utan också en del fantastiskt melodiskt arbete tillsammans med en dramatisk ådra från keyboardisten Ivo Hofmann. De får stor hjälp av multifacetterade trummisen Martin Škaroupka (Cradle Of Filth, Masterplan) tillsammans med Königs feta understödseld på basen. Framför allt just König gör en bra skiva, även om han inte står i särskilt stort fokus. De melodiska Flying och Children Of The Light ser mörka baslinjer fylla ut och göra hela skillnaden.

Med ett par undantag sjunger Hayer och Langhans ledsång på varannan låt, och den andre håller bakgrundssång. Langhans får stå för det raspigare och ta de lite högre noterna i snabba The Choice och speed-gitarrmassiven Children Of The Light. Han kan kännas lite malplacerad i de mest melodiska bitarna, och desto bättre i det aggressivare stuket - som det ju vittnas om i Sinbreed. Hayer å andra sidan är mer lagd åt mid tempo-hållet. Tråkigt nog finns där några av de tråkigare spåren, exempelvis sega powerballaden A Farewell That Wasn’t Meant To Be, som inte alls gör Hayer några större favörer. Däremot glänser han storligen i sitt naturliga läge, utan att behöva anstränga sig storligen i In The Name Of God och så klart titellåten, vilka ser honom tillbaka i hans naturliga roll - även om han inte klämmer i lika hårt som han gjorde i debuten eller med Dionysus. Det hela byggs på av glänsande soloinsatser av både Krivak och Hofmann i snygga låtar som Live To Tell The Tale och halvtyska Anyplace, Anywhere, Anytime. Skivan slår marginellt Voice From The Silence, i det att alltet känns mer samlat, och ser medlemmarnas individuella styrkor utnyttjas på helt rätt sätt. King Of Persia är ett förträffligt album utan några direkt svaga spår, som med all rätt borde sätta tillbaka Symphonity på power-kartan.

 

Bästa låtar: King Of Persia, In The Name Of God, Children Of The Light, Unwelcome

 

    

Read the review on the Metal Archives

 

Lyrikvideo: Symphonity - The Choice
Kommentera inlägget här: