Inled med ett överlångt, trökigt intro och avsluta med ett överlångt, trökigt outro och du har halva din power metal-skiva färdig. Ungefär så tänkte nog Valerian med sin debut Stardust Revelation. Indonesisk power metal är föga mitt mest studerade ämne. Låter det i stort som Valerian, kan det beskrivas ungefär som något mellan finsk melodisk power och den italienska, högtravande stilen. Elegy of the Unspoken Words är kanske skivans bästa satsning på feta riff och melodisk speed-hastighet. Daniel Natjaards keyboards här - och i mångt och mycket på övriga delar av skivan - är en höjdpunkt, då han levererar med känsla och fingerfärdighet. Just Elegy of the Unspoken Words är också skivans bästa spår gitarrmässigt. Det något korta solot skivans bästa, och riffen som avslutar låten med punch och kraft, trots ett något urholkat sound.

Ridwan Vincentius - en mycket anmärkvningsvärd herre - har en kvalitet som i sina aggressivaste stunder påminner en del om Tony Kakkos, som i snabba Symphony of Endless Desire. Det bryter - något udda - mot den mer harmoniska bakgrundssången. Han ger också sken av en thrashigare, nästan skrikig, ådra, som musiken inte alls reflekterar. Vincentius kan kännas malplacerad på sina ställen. En vokalist med känsla för att flöda bättre med musiken hade varit önskvärd, men när Vincentius så vill, så kan också han låta hyfsat. Ändå blir det mer och mer uppenbart ju längre skivan går; Vincentius passar inte. Titelspåret Stardust Revelation sticker som mest ut, då det huserar skivans bästa melodier och bästa refräng - med godkänd insats av Vincentius, icke desto mindre.

Hela produktionen hade behövt mer styrka, för att leverera all den aggressivitet som framför allt Vincentius vill förmedla. Också den punkten hade kunnat undvikas, eller åtminstone mildras, med en mer passande sångare. Låtskrivandet blir också det tunnare ju längre skivan lider. Trots en speltid på bara dryga 40 minuter räcker inte det bra materialet till helt och hållet. Medan skivan gärna får snurra en gång eller två blir den snabbt mest tjatig, och uppenbart är att inget särskilt memorabelt står att finna. För trots några i stort godkända låtar finns ingen låt som går utan brister. Återkommande, naturligtvis, saknaden av en sångare som passar musiken. Och så finns det så klart låtar som bara är fullsändigt menlösa oavsett. Valerian hade utan tvekan mått mycket bättre av att klippa ner skivan och släppa den som EP på fyra, fem spår. Då hade ett tätare sound kunnat prioriteras, och det hade hjälpt storligen. Och en ny sångare. Fan vad jag hakade upp mig på det.

Bästa låtar: Stardust Revelation, Elegy of the Unspoken Words