Det är mycket att göra och det går fort för Beyond The Black. Start 2014 och har sedan dess spelat på Wacken två gånger. Första skivan förra året, och redan dags för uppföljaren. Med hypen som säkerligen omger Beyond The Black och pressen att leva upp till ett så ungt band som fått ta plats på världens största hårdrocksfestival två år i rad, måste tyskarna förhålla sig till första skivan på ett balanserat sätt. Det får inte bli för experimentellt i det tidiga stadiet, men Songs Of Love And Death var långt ifrån utan brister, och att göra en ny version av skivan vore ett stort misstag. Det är därför lätt att bli misstänksam när en ser låtlistan; ett tiotal låtar kring fyra minuter som bara kan tänkas vara ungefär snarlika materialet på första skivan, och två små låtar på ungefär sex minuter. Titelspåret Lost In Forever inleder, något likt den sjukt snygga In The Shadows på debutskivan, med lite pompa och ståt och för att visa att debuten inte var någon engångsföreteelse. Tråkigt nog har Lost In Forever neddragen refräng som inte vill någonstans, och trots lovande verser och en storslagen inledning når det inte fram.

Att Beyond The Black inte skulle kunna skriva slagkraftiga refränger är felaktigt, för Written In Blood lider av det motsatta problemet. Ganska tam i verser, men refrängen är snygg och rockig och med inlevelsefull sång av stjärnan Jennifer Haben. Nils Lessers ledgitarr visar stundtals vägen på ett vindlande snyggt sätt. Solon är något han också kan, men det känns som om han inte får chansen att visa upp det. Däremot passar han och Michael Hausers keyboardslingor bra ihop och lyckas rädda en del av de besvikande låtarna från att bli helt intetsägande. De första få låtarna imponerar inte lika nämnvärt som jag hoppats, där de lite pompigare låtarna alterneras med semi-ballader som egentligen mest känns som utfyllnad. Det verkar kort sagt inte leva upp till förväntningarna. Halo Of The Dark är den första låten som verkligen blåser till. Den börjar med ett minutlångt akustiskt intro ackompanjerat av Habens skönsång. Just som en tror att det blir en riktig smörballad smäller det och Lesser blästrar av ett storslaget solo tillsammans med maffiga riff av Christopher Hummels. Låten pendlar, vägrar sitta still och tänder hoppet för att skivan kanske inte är helt bortom räddning, som de första låtarna fick mig att börja tro. Härifrån tar det fart, och skivan får ett rejält uppsving.

Dies Irae vill visa en episk sida (märks ju redan i att de använt en låttitel på latin), med maffiga keyboardpassager och körsång som skanderar refrängen. Sexminuterslåtarna, Forget My Name och Shine And Shade tar inte oväntat ut svängarna mest. Den förstnämnda har smått orientaliska gitarrbitar och kanske Habens snyggaste insats hittills. Growls i kvinnofrontad symphonic metal är (tyvärr) vanligt förekommande, och Beyond The Black är inte undantaget. Turligt nog för deras eget bästa är det i väldigt låg nivå här - mindre än på debuten. Och ännu mer turligt nog så har de vett nog i skallen att använda det så att det ger effekt, och inte bara för den otroligt uttjatade skönheten och odjuret-grejen. Ska sanningen fram, så kan Jennifer Haben ta hand om sig själv. Visst, en del trist material har hon, men jag har svårt att hitta brister i hennes framförande - från början till slut visar hon tydligt att hon hör hemma i branschen.

Låt två, tre, fyra och fem kunde lätt ha klippts bort, och resterande material fått lite mer kött på benen, och givit skivan en mer kompakt, mer enhetlig känsla. Det är uppenbart att den första hälften av skivan är ämnad vara mer komersiell, med idel halvballader redo för radion. Den andra hälften är långt mycket bättre, och musikerna har fått utvecklas en del sedan debuten. Framför allt Lesser är att nämna, även om han gott kunde fått lite längre solon. Han får inte riktigt den tiden med den traditionella låtuppbyggnaden som används i de flesta låtarna. Beyond The Black hade inte behövt ha så här bråttom. Det hade inte varit någon skam alls i att ta det bästa materialet härifrån, jobba på det, fila på detaljerna och spara på det ett tag, för det bästa materialet härifrån är förstklassigt. Förväntningarna var höga, och i hela fem låtar fick en hållas på halster och tro att allt var förgäves. Det var det inte. Skivans andra hälft knäcker debuten lätt, även om den i sound och låtstil är väldigt lik. Det är egentligen det största problemet. Lost In Forever blev något av en förlängning av debuten. Det håller inte, utan det behövs mer utforskning; mer djupa. Till nummer tre duger det inte att köra en halv fullängdare till med radiolåtar; kvalitativ symphonic från början till slut nästa gång tack.

Bästa låtar: Halo Of The Dark, Forget My Name, Burning In Flames, Nevermore

Read the review in English