Årets mest efterlängtade album slår ner som en granatkrevad. The Book Of Souls är Iron Maidens första studioalbum på fem långa år. (De verkar köra samma mellanrum som Blind Guardian.) Inspelad är den så klart med Bruce Dickinsons vid tillfället odiagnostiserade hals- och huvudcancer, men det tjatar alla om så mycket att jag inte orkar älta det mer. Det omöjliga ligger i att skriva en nyanserad recension. Skivan är så färsk att den fortfarande kryper under skinnet och känns overklig. Den kan inte ges absolut rättvisa efter en, två eller tre eller ens tio lyssningar. Att avgöra och låta det sjunka in vad som är bäst och obäst (för ordet sämst förekommer inte i fråga om Maiden) kommer att ta tid, men några omedelbara tankar ska jag väl kunna klottra ner. När det gäller Maiden är det omåttligt populärt bland recensenter att jämföra de nya låtarna med åttiotalsklassikerna - bland Aftonbladets experter rent av påhittade låttitlar - som måttstock, och fans av den gamla skolan kommer alltid, alltid, hitta något att gnälla på.

Maiden har egentligen rört sig relativt långsamt mot ett album av den magnitud som anstår The Book Of Souls. Längden är så klart anmärkningsvärd, men det är inte sedan Virtual XI som en Maidenskiva klockat under en timme. The Book Of Souls är "bara" sexton minuter längre än föregångaren, The Final Frontier. Från det förra släppet, har det lagts på tyngd. Den obligatoriska låten pennad av enbart Steve Harris är en fullständig uppvisning. The Red And The Black är 13 minuter gitarmjölkande där Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers varvar solon med varandra i en lång, instrumental andra halva. När där väl är sång, är det uppenbart menat att bli en fan favourite på livespelningar. Harris, förresten, lägger ner lagen i vanlig ordning med några av karriärens vassaste basslingor, från introt i just The Great Unknown till rytmfyllnaden i Shadows Of The Valley.

"The three amigos", de tre gitarristerna, Murray, Smith och Gers gör några av sina bästa låtar någonsin. Det finns inte en punkt att klaga på, när det gäller deras gitarrspel. Från lugna introt i titelspåret, till de melodiska solona i The Man Of Sorrows till rytmgitarrdrivet i When The River Runs Deep. Smith gillar jag skarpt i Death Or Glory, en snabb heavy metal-sprängare som behandlar det för Maiden inte helt obekanta ämnet luftstrider. Han skrev låten tillsammans med Dickinson och den har några otroligt snygga riff drivna till max. Egentligen den naturliga album-öppnaren, men den startar ändå den andra skivan av de två som The Book Of Souls består av.  Tears Of A Clown är en melodisk låt, som tar upp det hemska ämnet av Robin Williams depression och påföljande självmord. Dickinson gör den en otrolig rättvisa med stor inlevelse. Han gör, i mitt tycke, en av sina bästa Maidenskivor, oavsett ålder och krämpor. På tal om Dickinson... vi måste ta upp det. Gåshuden som sprider sig längs armarna när Empire Of The Clouds börjar med Maidens allra första piano-intro. Gåshuden håller sig i ungefär 18 minuter. Utan tvekan Maidens och framför allt (låtskrivaren tillika pianisten) Dickinsons magnum opus; den bygger långsamt upp till en melodisk explosion. En måste höra den för att tro den; det är omöjligt för mig att göra den rättvisa med vanliga, dödliga ord.

Det går att hitta svagheter om en letar. Singeln Speed Of Light mottogs inte till enbart lovord, men är det uppenbara singelvalet på skivan. Dickinson låter ansträngd när han tar i, i refrängen, men personligen älskar jag ledgitarrerna i låten. The Great Unknown känns hämtad från 2006 års A Matter Of Life And Death, mörk och nästan dystopisk i soundet. Efter ett par lyssningar vill den inte riktigt engagera, men jag tvivlar inte på att ett uppåtsving är på väg. Nicko McBrains trumspel är det aldrig fel på, men emellanåt ter sig soundet något udda i mina öron, som i When The River Runs Deep. Det är svårt att sätta fingret på, och är ingen stor sak alls. Egentligen är mitt enda, otroligt löjliga, "klagomål" omslaget. Maiden har under alla tider kommit med några av världens mest metal omslag, med ett par få undantag (*host* Dance Of Death). I det här fallet är det Eddie som voodoo-shaman mot en svart bakgrund. Det känns ofullständigt, tycker jag, och konstigt, när skivhäftet innehåller en otroligt snygg bild av samma Eddie framför en Maya-pyramid, där han skurit ut sitt eget hjärta. I mitt enkla tycke hade det gjort sig så mycket snyggare som omslag.

Titelspåret, The Book Of Souls, behandlar Mayarikets undergång. Från första stund hörs Gers signaturgitarr innan den brister ut i en typisk Harris/Gers-mastodont. Som låtskrivarteam har de två framför allt sedan Brave New World bidragit med några av Maidens mest potenta låtar (Dream Of Mirrors, Dance Of Death, The Talisman) och här lyckas de igen med två av skivans bästa spår. Den ovan nämnda titellåten som ger minnen av Sign Of The Cross och Paschendale är den första. Den andra är Shadows Of The Valley, med ett intro som hämtat ur Wasted Years, och brister sedan ut i en fullständig Maiden-kavalkad, nästan symfonisk i refrängen, som borde älskas av fans av både gamla och nya alster. Albumet i sig är så fullständigt. Kompletterat. Visst, de första spåren känns kanske nästan mest som uppbyggnad till resten, men för den sakens skull ska de inte försakas. Den ohyggliga avslutningen på öppningsspåret If Eternity Should Fail är det kusligaste Maiden någonsin gjort; stämningsfyllt och snyggt. Därifrån leder det genom några av Maidens mest kompletta verk och genom tre av deras nu sex till antalet låtar över tio minuter i längd, till den magnifika avslutningen i eposed Empire Of The Clouds. Det är helt enkelt över all förväntan och totalt fulländat. Men på det stora hela tror jag att min gode vän, Herr Ronnedal, uttryckte sig bäst i sin sofistikerade minirecension. Jag citerar den, i sin helhet: "MMMMMMMMMMMMMMMHH"

Bäst: Titellåten The Book Of Souls känns kanske allra mest just i början, men jag hinner ändra mig.

Obäst: Vafalls?

http://www.getmetal.com/?p=15136 - Read the review in English