Huntress - Static

Genre: Heavy Metal

Huntress hypades något överjävligt för tre år sedan, när debuten Spell Eater skulle släppas. Napalm Records, som har några av de bästa banden signade gjorde ingen liten sak av den nya frontkvinnan. Det visade sig senare att det inte gick att ta en playboy-modell slash topless-dj och sätta henne i fronten för ett hårdrocksband utan att det gick käpprätt åt helvete. Skivan sågades, med all rätt, för den var barnslig, simpel och hade något av den värsta sång jag någonsin hört, tack vare nämnda modell/dj/frontkvinna, Jill Janus. Året därpå kom uppföljaren, Starbound Beast, som var ungefär lika dålig. Men Napalm Records och Huntress har inte givit upp för det. Nu släpps den tredje skivan, Static. Ny rytmgitarrist är Eli Santana, från inte helt värdelösa Holy Grail, samt trummisen Tyler Meahl från samma band. Den sistnämnda är för övrigt bror till ledgitarristen Blake Meahl.

 

Huntress - Static

 

Men egentligen kommer lineup:en ner till frontkvinnan, Jill Janus, som är den som egentligen är menad att driva bandet. Hon gjorde sig känd på debuten för sin raspiga, häxkacklande sångstil, varvad med tondöva höga noter. Egentligen är hon inte helt värdelös på Static, för det finns vissa små stunder då hon sjunger rent och ljust, i nio minuter långa Mania. Då låter det inte som om hon slår ihjäl en säck katter genom att svinga den upprepade gånger mot en tegelvägg full av spik. Men så går hon tillbaka till det raspiga häxkacklet och det hon hade kunnat åstadkommaa går förlorat. Hon låter ändå bättre än hon gjorde på debuten, där hon var fullständigt bortom all räddning. Just låten Mania har några schyssta rytmpartier. Det måste den eftersom den är nio minuter lång, och det blir jävligt svårt att hålla låda så länge om materialet är lika trist och tomt som exempelvis öppningslåten Sorrow - i vilken Janus förresten är okontrollerbart dålig. Här och där drar hon till med något låtsat growl/väsande, som bara är pinsamt. Lika pinsamt som tanken på hur tuff hon egentligen försöker låta, mesta delen av tiden.

 

Visst, Huntress har gått framåt en del under de senaste åren, men det är inte långt och det är fortfarande inte värt tiden. Låtarna är fortfarande generiska och tomma, och det enda som egentligen ska försöka få fram den ockulta sidan av musiken är Janus och hennes texter, som också de är som tagna ur något bortglömt 80-talsband. Blake Meahl gör några fina insatser på ledgitarren, med några duktiga solon som tyvärr begravts för långt ner i mixen, och även det rinner ut i sanden. Musiken saknar den genuina känsla som kunde ha behövts för att få fram den mörka feeling de vill få fram. Exempelvis Venomous Maximus (också på Napalm Records, förresten) fick fram den otroligt effektfullt på sin debut, tack vare musikernas verkliga inlevelse i musiken. Huntress saknar det totalt. Och inte hjälper det att musiken är så slentrianmässigt skriven och tråkig att man bara väntar på att albumet är slut. De har fått tre försök nu, och går det inte nu så går det aldrig.

 

Bäst: Mania är helt okej

 

Sämst: Janus sång

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=15347

 

Lyrikvideo: Huntress - Flesh
Kommentera inlägget här: