Vart börjar en ens för att beskriva In Vain. Denna norska kvintett som med sin senaste fullängdare, Ænigma (2013) gjorde så starkt intryck. Denna veritabla monstermamma till institution inom black death-rörelsen, som under det gångna decenniet gjort sig ett namn. Progressivt tunga och ombytliga är de svåra att placera i ett enda fack, och fjärde fullängaren Currents ändrar inte precis på det. Det är däremot ett lika intellektuellt album som framför allt den närmaste föregångaren; Currents är ett eklektiskt album, måhända inte lika explorativt som Ænigma, men likväl starkt och bekvämt i vad det är. Låtksrivaren tillika gitarristen Johnar Håland har klart vuxit och mognat i sin roll; Currents är inte ett album som exploderar och genast presenterar sig, det krävs mer än en genomgång för att börja skala tillbaka de imponerande snyggt byggda och välformade lagren som bygger upp helheten.

De båda gitarristerna Kjetil D Pedersen och Håland lägger av några sjukt elaka riff här och var, även om det inte alltid är helt mörkt och elakt. Black metal-vansinnet i As The Black Horde Storms ger i låtar som Origins och Standing On The Ground Of Mammoths rum även för influenser från 70-talsprogg och det Opethiska. Den sistnämnde har också agerat kompositör till dest mesta av musiken och låtit Pedersens förträffliga ledgitarr bana melodisk väg i hypnotiska progressioner och solon. Inte en enda låt på Currents är inte välsignad med näst intill perfekta sektioner där Pedersen fullkomligen glänser. Han backas upp av en stadig rytmsektion med gästande trummisen Baard Kolstad (Leprous, Rendezvous Point) och nyförvärvade bassisten Alexander Lebowski Bøe som varvar stadig uppbackning i de långsammare melodiska passagerna med skitig black metal-mangel. Korta, stiligt inflikade sektioner och passager med hammondorgel och saxofon välsignar flera av låtarna för att sedan tas över av passionerade instrumentala passager ledda av Pedersen.

Triviums Matt Heafy gästar Soul Adventurer, ger den en mer lättillänglig approach, medan den samtidigt känns lika explorativ som resten av plattan. Den är inte riktigt lika djuplodat mörk som mycket av musiken och inte lika lagd med growls, och kanske ändå plattans svagaste spår, även om ordet används ganska löst. Origins sedermera har sångmelodier som för tankarna till Keldian för att sedan brisera till något närmare Ne Obliviscaris när elaka growls tar vid. Albumet växer, låt för låt, och blir starkare och starkare, med en klimaktisk zenit i monstruöst snygga Standing On The Ground Of Mammoths. Speciellt från En Forgangen Tid blir albumet verkligen en kraft att räkna med. De subtila, halvjazziga sidorna finns hela tiden påminnande i bakgrunden medan långsamma behemot-riff och högtidliga sångprestationer från Sindre Nedland och Andreas Frigstad (rensång respektive growls) sätter stämningen antingen monstruöst elak eller melankoliskt mörk, samtidigt som Pedersens känsliga gitarr aldrig vill sluta. Ett med repeterade lyssningar löjligt starkt album, huruvida Currents kan matcha Xnigma står inte helt klart, även om den rent uppenbart simmar i samma nattsvarta vatten.

Bästa låtar: As The Black Horde Storms, Standing On The Ground Of Mammoths