Nyköpings söner Below beskrivs inte sällan i stora ordalag och med vurmande jämförelser till giganterna Candlemass. I dagarna släppte de sin andra fullängdare, en uppföljare till krossande debuten Across The Dark River (2014), och för att ingen ska tro att sinnet ljusnat eller känslan lättat pryds det av en askgrå lieman i dödsritt, och bär den dödssmäktande titeln Upon A Pale Horse. Albumet är kanske inte lika direkt atmosfäriskt uppslukande som det genialiska introt på debuten, men det olycksbådande introt som föregår den fullständiga behemot till riff som inleder Disappearing Into Nothing sätter ändå känslan och stämningen från start. Hedmans dundrande baslinjer mot Paud och Bergs svärtande mörka riff varslar sedan genast om ett långsamt krypande mörker i svartaste doom-stil hämtad ur Candlemass förgångna. Ur grunden sprungen, i askan gången; epic doom metal. Och det visar Below att de behärskar, vare sig det gäller de krossande riffen i det episka titelspåret eller de lika långsamma som kusliga melodierna i Hours Of Darkness.

Sedan debuten känns alltet hårdare, tyngre och mer sammanfogat, och med en mix som ger känslan mer utrymme än kristallklart sound. Riffen är krossande tunga, de olycksbådande ledmelodierna och solon framhävda utan att stänga ute den ständigt krossande rytmsektionen. Uppenbart är det att Below i mycket hedrar sina influenser, samtidigt som de bygger på deras arv. Det allra långsammaste från Black Sabbaths repertoar samt stora skopor av Candlemass högtidligaste. Below har också en del små likheter med Crypt Sermon - en vokalist med högt register som stundtals kan kännas antitetisk till den långsamma tyngden, men likväl omfamnar och omfamnas av soundet och blir en högst naturlig del av det - även om Crypt Sermon ligger närmre groove där Below går den atmosfäriska vägen. Below är varken en klon av Sabbath eller Candlemass, utan tar de influenserna - och massor av King Diamond - och gör något som i grunden kanske är beprövat, men likväl känns eget.

Måhända är Upon A Pale Horse mer i renare doom-anda än sin föregångare, med undantag för avslutande We Are All Slaves och tio minuter långa titelspåret. Just de två bär verkligen upp epitetet ”epic”, medan resten av materialet snarast känns gå i vredaste doom-cirklar. Inga fel i det, men framför allt avslutningen tar hela alltet och höjer det. Sebastian Jansson är långsam och ond i sinnet; kanaliserar åttiotalets demoner och ger med sitt omfång och sin rika stämma ett helt nytt perspektiv, medan Jens Vestergrens massiva trumspel och bastanta trumlinjer fullkomligen håller Belows mäktiga gitarrspel i linje med visionen. Den täta stämningen och tyngden, långsamt dragande tempot som aldrig höjs får albumet att kännas en god stund längre än det är, på både gott och ont. Det kan kännas något utdraget i sina stunder, men när det är som starkast vill det helt enkelt inte släppa. Gossarna ger verkligt prov på att de borde kunna bli ett verkligt stort namn inte bara inom genren, utan inom hårdrocksscenen; ta till exempel Suffer In Silence, vars prydliga riffverk och upptända stämning för tankarna till Ghost. Kanske är det just det som står i vägen; det är inte en ploj, Below är på riktigt.

Bästa låtar: Suffer In Silence, Hours Of Darkness, We Are All Slaves