Som svävande på kosmiska vågor tycktes det komma ur ingenstans; närmast kultförklarade Keldians fjärde fullängdare. Det har vid det här laget gått ett decennium sedan norrmännens första platta, vari färsk power metal mötte syntrock i en spejsad debut genom Orions stjärnbild. Darkness And Light visar det sig, fortsätter ungeför någonstans där. Albumet spänner vitt mellan de till synes ganska stora genreskillnaderna och visar en mognad och låtförfattarkunskap hos Keldian som vuxit under åren. Från förra plattan, Outbound (2013), har de flyttat in kraftiga mängder 80-talsinfluenser och kraftiga syntar från Arid Aardalen. Där förra skivan gav en jämvikt mellan Aardalens keys och Christer Andresens ledgitarr och smaskiga riff skjuter Darkness And Light in ett massivt överhäng på Aardalens sida. Riffen känns underutvecklade och ofta mest närvarande utan att driva någonstans. Darkness And Light ser ett Keldian som vill återvända något till sina första, välmottagna, plattor, Heaven’s Gate (2007) och Journey Of Souls (2008). Det är samtidigt ett mer samlat album än de första två alstren, som inte tycktes ha någon klar riktning, mer än ”mot oändligheten och vidare”.

Det finns vissa stunder då Keldian fallerar ganska rejält; när det behövs passionerad ilska och aggression. Märkliga singelvalet Blood Red Dawn, en otäckt samhällskritisk låt, har lite gruffigare riff och nedtonad keyboardnärvaro, men refrängen och inlevelsen känns ändå smått melankolisk, istället för att få blodet att koka. Tretton minuter långa I’m The Last Of Us borde vara en episk, explorativ behemot i klass med The Silfen Paths från förra plattan, men den är långrandig och stundtals trist, med stagnerade melodier och genomgående för långsamt tempo. Det är ändå en godkänd låt, men den storslagna färd genom tid och rymd som Keldian tidigare målat upp med sitt vidspända kanvas står ändå inte att finna, och det gör den smått anonym. Andresen är, när han glänser som mest när gitarren bryter ut i blästrande solon och övertar Aardalens annars väldigt överrumplande sound, som bäst på plattan. Han har några riktigt fina stunder, som solot i The Haunting och framför allt plattans sista minuter i Crown Of Starlight. Där går gitarr och keyboards så snyggt ihop att det inte går att låta bli att hänföras - om ändå hela skivan haft samma intensitet som de sista två minuterna!

Tyvärr finns det inte särskilt mycket engagerande material på Darkness And Light, trots att de flesta låtar har sina riktigt fina stunder. Inledningen är stark - riktigt stark - i Nightfall, melankoliskt melodisk och snygg balans i jämvikten. Crown Of Starlight återkommer också, med den där fulländade avslutningen och genomgående mystralliga melodier. Det är bristen på massiva ledgitarrer och maffiga riff som är Darkness And Lights största brist. Melodier och refränger är medryckande och mysiga och låter helt klart Keldian rakt igenom, men de poppiga trummorna (svårt att tro att där sitter Vreids egen Steingrim och mysplunkar) och det överdrivna syntsoundet gör att plattan låter mindre futuristisk space power metal och mer radiovänlig syntrockpop. Keldian byggdes ju aldrig för hastighet, men en högre växel någon gång vore inte fel. Allt det verkar visa att höjdpunkten som var Outbound var en engångsföreteelse. De mest inbitna fansen lär älska den, och Darkness And Light har verkligen några fina punkter - och ett par riktigt fina punkter - men mest är den bara… ”jaha?”

Bästa låtar: Nightfall, Crown Of Starlight