Sedan dess genesis har Tyskland flugit fanan för power metal, och med den myriad av inkarnationer som ständigt uppstår krävs något unikt, något mer än Helloween-efterapning för att sticka ut. Terra Atlantica satsar stenhårt på att det ’något’ är att helt grunda sig i Atlantis. Och redan från början på debuten A City Once Divine hörs inspiration från några av genrens största. Sångaren Tristan Harders påminner om Serenitys Georg Neuhauser, med den där kraftiga accenten och smöriga inlevelsen, men är också hårdare i kanten och lägre i registret. Högre falsetter som kontrast hade kunnat göra de triumfanta ögonblicken än mer episka, där Mike Termans storslagna ledgitarr i samspel med symfoniskt klingande keyboards gör hela havstemat - det hörs klara likheter till Alestorms folkighet ibland - till en maffig upplevelse vari Atlantis våldsamt ger efter för Poseidons vrede snarare än att stilla dala ner i havet. Terra Atlantica har stor inlevelse, temat går på djupet (pun intended) och är intressant genom hela speltiden. Frågan är visserligen hur många plattor ett band som beskriver sig självt som Atlantis-tematisk power metal kan släppa utan att temat blir gammalt (fråga Sabaton).

Albumet inleds magnifikt med Atlantica och The Avenging Narwhal. Den senare gästas av Mikael Holst (Timeless Miracle) och är plattans starkaste kort. Snabba gitarrer och fryntliga sångmelodier står främst, men också rytmsektionen är stor och framhävd - Karim Djemai och basen har sitt eget parti mot mitten som sakta byggs på av Termans gitarr för att förvandlas till ett melodiskt solo. Progressionen är otippad, känslan passar och det gör hela låten till en välavrundad bit, styrkt av snygga melodier från Terman. To The Bottom Of The Sea som följer har sedan några fina bitar, som det havsstänkta introt, ett kort men ballt solo och en lovande brygga, men tyvärr misslyckas den kapitalisera på det momentum skivans start byggt upp. Dessvärre tycks det gälla resten av albumet också, som inte lyckas leva upp till den lovande inledningen, några riktigt snygga instrumentala passager och storslagna refränger till trots. Med det sagt är de sällan lågkvalitativa; det mesta här är intressant och prydligt inpacketerat, bara inte av samma kaliber som starten.

Med undantag för Sails In The Night och avslutande When Walls Will Fall är alla spåren kring fem och en halv minut i längd, vilket gör en ganska blockig speltid. Flera av låtarna kunde ha kortats ner en aning, medan något säkerligen kunnat förlängas för extra tid att gå djupare i mytoset Terra Atlantica håller så hårt. Som det är zonar en liksom ut mot mitten av plattan och väcks först när det mer livade introt till Sails In The Night kommer igång. Avrundar plattan gör tio minuter långa When Walls Will Fall, det uppenbara försöket till episk power metal. Tyvärr är inte längden helt berättigad; den känns mest som flera kortare passager som inte vävts ihop särskilt snyggt, och den saknar den där absolut triumfanta refrängen som gör klassiker som Avantasias The Seven Angels så minnesvärda. Terman däremot gör ett vansinnigt snyggt soloparti mot mitten. A City Once Divine har en ball premiss, Terra Atlantica har troligtvis förmågan att leva upp till den, men det håller ändå inte hela vägen. Trots en handfull stiliga partier och ett par klockrena låtar i början blir det en godkänd debut - knappt, och den är inte riktigt så unik som premissen ville ge sken av. Större variation önskas om den en gång gudomliga staden ska få sig en uppföljare.

Bästa låtar: Atlantica, The Avenging Narwhal