Under det nya milleniets första år genomgick Iced Earth stora förändringar, med start i legendariske vokalisten Matt Barlows (Ashes Of Ares) fleråriga frånfälle. Det släpptes så två album med ersättaren Tim ”Ripper” Owens (ex- Judas Priest) innan Barlow kom tillbaka för ett enda; den underskattade The Crucible Of Man (2008). Jon Schaffer, säkerligen måttligt imponerad av den svängdörrsprincip hans band behandlades som, startade sedan på nytt, vid nästa decennieskifte, med Dystopia (2011). Den versatile Stu ”Stucifer” Block (ex- Into Eternity) tog över sången, och påbörjade ett nytt kapitel i Iced Earths omfattande historia. 2014 släpptes den lika mörka som utmärkta Plagues Of Babylon, och cementerade att Schaffers nya vision för bandet kommit för att stanna. Med det färska alstret, det tolfte för Iced Earth, ämnar han visa att visionen är oförstörbar, omutlig… Incorruptible.

Albumet öppnar med ett långt mörkt intro som för tankarna till Damien och Horror Show (2001), för att sedan explodera i Schaffer’s behemot-lika riff och ett ”Valhalla” från Block. Den karlens gastkramande skriande inte är av denna värld. Great Heathen Army är en tämligen otypisk öppnare, lik Among The Living Dead från förra albumet, men sätter en oförnekligt mörk och massiv prägel på Incorruptible. Under sin snart trettioåriga karriär har Iced Earth inte haft samma uppsättning länge nog att släppa två studioalbum - enbart Jon Schaffer är konstant - och varför skulle den trenden brytas nu? Trummisen Brent ”Deadly” Smedley är tillbaka där han hör hemma och Troy Seele har ersatts av Jake Dreyer (Witherfall). Den senare visade på Witherfalls debut en otrolig förmåga för stenhårda shreds och vindlande ledmelodier, som kanske inte kommer till fullt uttryck på Incorruptible. Solon och melodier är ändå både författade och framförda enligt Schaffers höga standards och besviker inte. Allra bäst är han i Ghost Dance (Awaken The Ancestors), som sätter en helt ny nivå för instrumentala låtar med smått folk-inspirerade melodier och krigstrummor av Smedley.

Rytmgitarren är sedvanligt allt en kan förvänta sig av Jon Schaffer, och lite till. Incorruptible bryter inte särskilt nya marker i den bemärkelsen. Däremot är galloprytmer som i de instrumentala bitarna i Raven Wing eller Maiden-inspirerade Brothers (en uppföljare till Iron Will från Dystopia, märk mina ord), och det frantiska tuggandet i öppningslåten eller ovan nämnda Ghost Dance (Awaken The Ancestors) exakt vad en kan förvänta sig, och mer. Luke Appleton (Absolva) gör sitt andra album med Iced Earth och börjar framträda starkare. Hans sound är distinkt, om än alltid underordnat Schaffers rytmgitarr. Låtar som känslomässiga Raven Wing - som jag gärna hört med Barlow - och Ghost Dance (Awaken The Ancestors) visar dundrande baslinjer och starka grundvalar för Iced Earths sound, och ett upplägg inte helt olikt Steve DiGiorgios (Testament, Charred Walls Of The Damned) på Horror Show. Plagues Of Babylon hade redan vid första lyssningen flera låtar som stack ut som bättre, medan Incorruptible är ordentligt jämnstark, där varje låt tycks växa för varje lyssning.

Iced Earth levererar det snabbare, elakare, i form av Seven Headed Whore, som blandar Violate och Dystopia i en treminuters headbanging-session som bör lämna varje nacke öm. De levererar det finkänsliga i The Veil - en tämligen standardupplagd Iced Earth-ballad i stuk med Melancholy (Holy Martyr), med känslofylld insats av Block. Den hymnlika Brothers lägger en upplyftande stämning i sitt traditionella Iced Earth-stuk och inkluderande lyrik, och avslutande Clear The Way (December 13th 1862) - jösses, var ska en börja… - tar allt det bästa från Incorruptible och ger det tio minuters speltid; Schaffer’s kärlek till inbördeskrigshistoria kommer till ord genom en fullkomligt vansinnig Block. Känslan är som hämtad ur The Glorious Burden (2003) med ett släng mörker. Den instrumentala mittpassagen ser nyförvärvet Dreyer få sin rättmätiga stund i rampljuset; upp och nedgångar, men utan tvekan något av det mest inspirerade Schaffer skrivit. Transitionen dit från det maniska riffarbetet i Great Heathen Army och Black Flag avslutar albumet på ett episkt - på ett lågmält vis - plan; en höjdpunkt som inte undgår att lämna kvantitativa mängder mersmak.

Ända från den atmosfäriska öppningen till det avslutande crescendot kommer en stadig attack från de frenetiska, vansinniga riffen som bara Schaffer kan åstadkomma. Härvid är han fullt påbackad av Smedleys maniska trumattack och Appletons mullrande bas, medan Dreyer krossar alla tvivel angående hans passlighet med slickande leads och rasande solon. Medan den besitter Iced Earths känslomässiga och ibland högtravande varumärke är den inte lika dramatisk som föregångaren, med mer subtila refränger och inte fullt lika mycket layered vocals bakom Block. Just Block, som gör sitt tredje album med Iced Earth, visar sig allt mer passlig sin roll, kommer fram i sitt bästa ljus; dunkelt och djupt. Han ömsom skäller ondskefullt och ömsom lägger en mjuk aura; från första stavelsen till sista skär hans banshee-lika skrik genom kött och ben. Medan den inte hade samma omedelbara slagkraft som Plagues Of Babylon visar Incorruptible en stor mognad med upprepade lyssningar (och det lär bli många fler). De thrashiga sidorna har tonats ner något för mer renodlad heavy power metal, och bandkänslan känns starkare än på länge, trots ideliga medlemsbyten; känslan att Iced Earths vision är starkare än någonsin är påtaglig. Och måhända är skribenten blott en Iced Earth-fanboy som blint sväljer allt utan att tänka, men jag väljer att tänka att betyget är mer än förtjänat. Jag är bara precis så förutsägbar.

Bästa låtar: Great Heathen Army, Black Flag, Ghost Dance (Awaken The Ancestors), Defiance, Clear The Way (December 13th 1862)