Fyra sabbatsår efter en karriärsdefinierande fullängdare kan vara en oändligt lång väntan, även om Persefones fyra år egentligen upptogs av turnerande. De har således visat att perfektion inte bör eller kan stressas fram. Senaste fullängdaren Spiritual Migration (2013) var karriärsdefinierande, rent av banbrytande, stilbildande, och dess intensiva känsla både djup och känslofylld (tomma ord, som egentligen inte beskriver den). Men nu har de fyra åren passerat och andorranerna som börjar göra ett stort namn för sig på Europas progmetal-scen släpper Aathma, att försöka matcha Spiritual Migration. Det är faktiskt deras femte fullängdare; det var inte förrän på 2009 års  Shin-Ken som det Persefone vi hörde 2013 verkligen tog form efter två mer stapplande försök i debuten Truth Inside The Shades (2004) och Core (2006). Aathma cirklar inte fullt lika djupt ner i mörker och oundviklighet som sin föregångare, men håller sig mer svävande och till vindens flyktighet.

Albumet behandlar djupa, filosofiska teman, baserade i det hinduiska konceptet ”Atman” och människans själ och inre väsen, dess sammanlänkning med människans transcendenta jag. Marc Martins kusligt mäktiga growls varvas med rensång på ett stilistiskt och mästerligt sätt och han fångar hopplösheten, styrkan och känslosvallet i utforskandet av det egna jaget och insikten att människan är mer än sitt skinn, sina ögon, sin kropp; hen är Atman. Albumet är ”bara” dryga timmen långt, och har en koncis känsla och hela tiden med den melodiska prägeln som bakgrund mot kraftfulla musikaliska insatser. Gitarrspelet är fenomenalt, med kraftiga riff och utsökta progressioner i otroligt snygga kompositioner som tio minuter långa Stillness Is Timeless och mer maffiga riff i No Faced Mindless. Ren uppvisning stundtals, när Carlos Lozano och Filipe Baldaia bränner av solon. Bryggan till rytmiskt pulserande riff är sedan naturlig, och de uppbackas av Miguel Espinosas keyboards och pianospel som konstant håller atmosfär och känsla levande och organisk, tillsammans med sparsamt använda ljudeffekter som vind och vindspel som fyller tomrummet mellan spåren.

Cosmic Walkers och Vacuum, två lugna, instrumentala interluder är inte bara inströsslade som pisspauser eller utfyllnad. Istället gör de stor effekt tack vare lugna och enkla gitarrslingor och en immersiv atmosfär. De bryter mot de mer massiva väggarna av death metal-riff och aggressiva growls, medan de känns helt i linje med de mer långsamma, melodiska partierna i exempelvis Spirals In Thy Being där gitarrerna och Toni Mestres bas växer och bygger jämsides med en pianoslinga, för att explodera och utvecklas enligt konstens regler. Kulminationen kommer i titelspåret, tjugo häpnadsväckande minuter långt. Ett helt enkelt fulländat epos i sig själv (även om de sista minuterna kanske funkat bättre som ett eget spår, som avslutning till skivan), vari de snygga insatserna kommer till ljus och långa, atmosfäriskt melodiska interluder bryter mot massiva riff-fundament och vindlande ledgångar, till intensiva solon med Espinosas harmoniska keyboards som känslofylld bakgrund.

Medan det kanske är fel att plocka ut enstaka spår som bättre eller svagare än andra, med tanke på hur helhetlig skivan är, funkar ändå låtarna i sig ofta utan den större kontexten. Exempelvis singeln Prison Skin visar upp vad Persefone är med långsam känsla och uppbyggnad blandat med massiva blastbeats och döds-känsla, eller ovan nämnda Stillness Is Timeless som nästan visar neoklassiska drag och varvas högt och lågt, långsamt och fläskigt - även om kontexten kanske är att föredra. Att den har två intron är kanske det märkligaste med skivan, kanske mest för att de egentligen är en enda låt som delats upp på två. An Infinitesimal Spark och One Of Many… kunde helt ha satts ihop med första låten Prison Skin. Det här är bokstavligen det enda jag kan anmärka på. Utvecklingen känns naturlig och aldrig känns Aathma som ett försök till att upprepa var föregångaren gjorde. Inspirationen, inlevelsen och känslan är matchad, och medan musiken är snarlik i grunden lyckas Persefone utvecklas och kännas precis lika nyskapande som 2013. Nu har de förtjänat fyra sabbatsår.

Standout tracks: Spirals Within Thy Being, Stillness Is Timeless, Aathma