När en inleder en årskrönika är det gammal sed att i några koncisa rader sammanfatta det gångna året, men det 2017 vi lägger bakom oss är det nog ingen som vill minnas. Undantaget och den ljusa strimman bland alla fake news och snuskgubbar som inte kan hålla fingrarna för sig själva har varit musiken (och du vet, en du); 2017 har varit ett löjligt bra år för allehanda fans av heavy metal. Egentligen sammanfattar nog Spotify saken enklast: "Under ett år då många bara ville stänga av gav musiken oss en anledning att fortsätta lyssna." Det säger nog det allra mesta, så utan vidare är här Mr. Tortures lista över de tjugo bästa och mesta låtarna 2017. Om dina favoriter inte finns med, så beror det på att du har fel. Släng skinkan i ugnen, hiva ut katten och lägg ner den där kvinnan, så kör vi.

  

 

Kingdom Of The Blind (tages gärna med introt Kingslayer) är elakt mörk och med en symfonisk backdrop för de skitiga riffen tankarna till Symphonitys senaste platta. Almanac har svävat en hel del mellan överflödighet och duglighet, men den här låten visar att potentialen verkligen finns där. Refrängen är episk och storslagen, men Smolski har tonat ner ostigheten genom de två hårdkantade vokalisterna och gruffigare riff i både rytm och ledspår. Hela tiden ligger Smolskis keyboards som en regal gobeläng i bakgrunden, men mörkret tar den inte från kompositionen. Jag föreslår att vi ger låten tid att gro.

 

---

 

I stort sett den enda bra låten från Astral Doors senaste platta är titelspåret. En åtta minuter domedags-saga om svartögda barn, läskig pasta och rädsla i största allmänhet. Klart Sabbath-inspirerad påminner den om Dio-låtar som Lock Up The Wolves och Strange Highways samt egna alster i klass med Apocalypse Revealed. Samtidigt är den något mer livlig eftersom Astral Doors inte helt går ner i doom-träsket utan tack vare subtila keyboards och ett stundtals högre tempo, med fryntliga gitarrer och inlevelsefull närvaro av Nils Patrik Johansson håller sig till power-melodier och heavy metal-riff. Ändå känns det, när den tonar ut, som om den hade lite, lite mer att ge, som kunnat landa en högre placering.

 

---

 

To Begin Again är känsla personifierad, tyngd av Maiden-eska ledgitarrer och själfull sång. De australiensiska pojkarna har skapat ett djup utan att nödvändigtvis försöka; det känslomässiga mittpartiet innan solot drar ner smilbanden, och när solot sedan kommer är det som en storm av känslor. Slutligen övergår det i en enormt känslig refräng, som har gått i hjärnan många långa nattskift, med Mark Kennedys melankoliska styrka varmt ringande, ”Tell me all your thoughts, tell me how to let go”.

 

---

 

 

En vittnesbörd till musikårets styrka är att Ancesetral Dawns debut i januari fick fyra och en halv tortyrskalle, och så hamnar starkaste låten Rise Of The Ancestor ändå relativt lågt på listan. En episk, melodisk power metal-slänga som bara dryper av ost och falsetter. Jorge Segersbol gör storslagen duett med Jonas Heidgert i refrängen som är precis allt som Helloween lovade för snart trettio år sedan. Inte ens Rick Altzi förmäktar sänka låten, och här gör han rentav bra ifrån sig. Lägg till det Josue Castros förträffliga solo och den starka, flygande känslan i Jorge Higginsons små-folkiga komposition och årets ost är presenterad!

 

---

 

Det här är vad som händer när amerikaner gör power metal på sitt eget sätt och gör det helt rätt. Sju intensiva minuter av raseri, monstruös tyngd, ansiktssmältande gitarrprestation och vrålande som skulle få självaste Dovahkiin att rodna. Tom Davy är fullkomligt manisk i rollen som berättare, äventyrare och stridsvrålare, medan numer avhoppadde Greg Jones blästrande gitarr får agera storyteller när draken ska dräpas. Burning Shadows har gjort den ostig utan att låta ostig och bara det i sig måste ju vara ett konstdrag värt att vråla med Davys imponerande stämma från bergstopparna.

 

---

 

De örnsköldsvikska nykomlingarna har visat starkt prov på skickligt låtsnickrande och stor kunskap i vad som får en låt att funka. Inte minst gäller det den apokalyptiska Set Me Free, med dess rasande inlevelse och rafflande gitarrnärvaro från Oskar Lindmark, mot en smattrande bas från Oskar Andersson och en fullskalig attack från Leo Vedbergs trummor. Victor Hellholms otroligt dramatiska keyboards mot Anderssons cyniska sång. Ledgitarren, med fantastiskt solo och svindlande melodier, är kanske låtens bästa del, och tillsammans med Vedbergs trummor ger de intrycket av att de är veteraner på det här. Det här är inte Vedalias sista dans.

 

---

 

2017 har inte varit Rhapsody Of Fires år med nyinspelade klassiker och ett forsök att ersätta Fabio Lione; in sveper Anthriel med en symfonisk, progressiv, svindlande saga. Den har inte mycket gemensamt med bandet av samma namn, men ändå. Finnarna har utvecklat sin eklektiska prog metal från första plattan och lägger här till kraftiga power-element och symfoniska inslag i något som kanske bara kan kallas en eldgjuten rapsodi; Antti Hakkulinens varma keyboards lägger den melkodiska touchen till Timo Niemistös tuffa gitarr och väldigt högtidliga, men icke desto mindre, hårdföra refräng - hans verksamhet på den glödande ledgitarren ska vi ju inte ens tala om. Eld och lågor.

 

---

 

På inget sätt kan Persefone kallas simpla. Ända sedan starten har de successivt vuxit i och runt sig själva, och hela tiden helt målmedvetet. Sannolikt den mest intellektuellt stimulerande låten på listan (och plattan ligger ju för övrigt närmare toppen i den listan), progressiv så inåt helvete. Marc Martins är förtvivlan och raseriet självt mot Miguel Espinosas stundtals melankoliska inlevelse på keyboarden. Bäst är ändå Toni Mestres monstermamma till baslinjer, fullkomligt bestialiska, och de hypnotiska, gastkramande ledgitarrerna. Anledningen till den smått taskiga placeringen är att albumet verkligen förtjänar att höras i sin helhet.

 

---

 

Dessa australiska gossar är visserligen ett släng mer överhypade än Urn kanske förtjänade, men jösses, Eyrie är en växare utan dess like. Visst, de sista tre minuterna passar inte riktigt in, men de första nio är fenomenala i dess uppbyggande känslighet och stilrena blandning av det sköna och det fasansfulla. Mycket är nog tack vare Tim Charles, vars violin tillsammans med en finstämd gitarr från Benjamin Baret banar väg sida vid sida med Charles vackra sångmelodier och otroligt stämningsfulla sång. När vid fyra och en halv minut låten blir tyngre och hårdare behålls Charles finstämdhet och får vacker kontrast mot Xenoyrs growls. En vacker, mästerlig komposition, som kom ganska otippat.

 

---

 

Vad som gör Revolution Fighters till ett enormt vinnande koncept är att den inte känns som en Power Quest-låt. Inte lika positiv och upplyftande som Lords Of Tomorrow och inte lika mörk som Face The Raven, men levererar ändå en skaplig käftsmäll och lagom mycket ost. Steve Williams lägger sina keyboards kraftigt i bakgrunden och låter Glyn Williams och Andrew Kopczyks monstruösa riff ta ljuset istället. Ashley Edisons gruffigare sång får stark kontrast i refrängens höga noter, och han visar sig verkligen en värdig frontman. Revolution Fighters har ett släng av den där ostigheten som Power Quest gör så bra, men känns annorlunda och fräsch.

 

---

 

Denna Puerto Ricanska institutions debut var förvånansvärt stark. Christian Ayala Cruz är den ensamme huvudmannen bakom verket, och på så vis mycket imponerande. Chimerical Visions är hypnotisk och virvlande, ett långt och progressivt verk utan definierbar början eller slut. Hans subtilt kraftfulla röst gör verklighet av ett sällanskådat djup, och gitarrprogressionen är av utomjordisk börd. Framför allt de avslutande tre-fyra minuterna, långa instrumentala passager vilka blandar täta riff och solon med känslofyllda pianostråk, är beundransvärda. När pianot slutligen långsamt sjunker undan undrar en bara, har det verkligen gått tio minuter redan?

 

---

 

Planetens mest underskattade band släppte väl inte en karriärsdefinierande platta i år (som dessutom kom två år för sent, men det kan vi ta senare), men likväl en sammanfattande. Live Your Life, på blotta sju minuter, är en av bandets längsta spår, och som titeln kanske avslöjar vittnar den om äkta spelglädje. Som vanligt när det gäller Wizard är det underskattat fenomenal komposition, med Snoppi Denns trummor som ett helt slagverk som står för tyngden, medan Michael Maass och Dano Boland tryfflar fram i battalj, med den senare i frenetiska melodier för Sven D’Anna att fylla ut – vilket han gör här utan att visa tecken på att tröttna. Det är inte True Metal på nytt, men en anthem för Wizard anno 2017.

 

---

 

Ett kusligt intro som briserar i fullskalig melodisk attack med Aydans och Rafahels blästrande gitarrer i fokus ena ögonblicket, episk körsång och högtidliga keyboards i nästa och ständigt med Damnagoras kanske största och mest imponerande sånginsats någonsin. Hela tiden finns Jakobs mustiga bas där bakom för att backa upp. En upplyftande men sällan ostig historia, på många sätt typexemplet på vad folk metal ingjuten i flygande power metal kan och bör vara. Det var många ord, när det egentligen bara räcker med ett enda; mäktigt. Det har tagit Elvenking lång tid att komma hit, och det här kan mycket väl vara zenit i deras ganska extensiva låtskatt. Den här blir svårtoppad.

 

---

 

Med den avslutande delen i det andra kapitlet om William Black går Blaze Bayley djupt i den känslomässiga stämningen som bara han kan sätta. Den börjar vackert akustiskt och går sedan över i ett mid tempo-verk som hela tiden leds av Bayleys flödande, melodiska sånglinjer och text som känns ända in i själen med vetskapen att karln menar varje ord. Avslutningsvis blir den akustisk igen, Bayleys röst leder och sätter också en mörkare stämning inför den kommande plattan som ska avsluta historian om William Black. Låten är Bayley i sitt rätta element, liksom fjolårets vinnare, varmt känslig och med fötterna både i det vackra och det förödande.

 

---

 

Öppningslåten till Vandroyas album (räknar inte med introt, men det passar till) är inte den enda stigen på den här listan, men är den enda som välsignats med Daisa Munhozs otroliga pipa. Det har skalats tillbaka på allt som överflödigt är. Bara Munhoz och hennes lidelse och känsla (hon påminner mig om Matt Barlow i det hänseendet), och en vansinnigt stilig gitarrduo i Marco Lambert och Rodolfo Pagotto (som bägge hoppat av Vandroya i dagsläget) som tillsammans frälser, fördömmer och frälser om igen i de melankoliskt snygga ledgitarrerna och melodiska passagerna mellan Munhoz fantastiska sång som omvandlar sorg till hopp. Refrängen är medryckande, känslomässig och stark, och visar verkligen varför Vandroya - och framför allt Munhoz - är bland det bästa genren har idag.

 

---

 

Den här låten, från Ascendants debut, var inte en omedelbar hit. Den krävde en del tid, men jösses så den slutligen levererade! Ashish Shetty och Alaa Abousadah bidrar med vad som mycket väl kan vara årets fläskigaste riff och solande. Progressionen till den melodiska avslutningen är gloriös, och sedan återvänds det avslutningsvis till det massiva riffet. Fenomenalt! Det enda som kan anmärkas på är att bassisten Puneet inte är världens bästa growlare, men i rensången lägger Youmni Abou Al Zahab hela själen i varenda ord. Från det känslomässiga introt till det avslutande ”let’s war” är han mästerlig och stark. Från det hemsökande vackra introt till de överväldigande riffen som följer, till de flödande och böljande sånglinjerna och leveransen därav, till den massiva, smattrande basen till det splittrande solot, den här bara växer och växer.

 

---

 

Föga förvånande står Iced Earth rankade i toppen, även om låtvalet inte var helt förhandstippat. Bland låtar som Raven Wing, Great Heathen Army och Clear The Way tog det ett tag för pirathymnen Black Flag att visa sina rätta färger. Med inledning i rök och mystik genom Jake Dreyers ledgitarr briserar den snart ut i en fullfjädrad bredsida av Iced Earth sitt esse. Det eminenta låtskrivandet från Jon Schaffer får liv genom de perfekta insatserna. Stu Blocks fenomenala register kommer till sin rätta när han i refrängen skär halsen av fienderna i höga noter och i verserna går djupare. Låten hämtar melodi från power-genren, medan Schaffers klassiska rytm håller stadig grund och Dreyers subtila ledgitarr gjuter lågor under Blocks hårda refräng. Ett mästerligt anförande, hissa svart flagg!

 

---

 

Detta var ju inte det enklaste beslutet, för Pyramazes femte fullängdare är näst intill fullproppad med fullkomligt förstklassiga hits (A World Divided var knapp tvåa, jävligt knapp tvåa), men slutligen måste valet falla på öppningslåten Land Of Information. Det lilla mästerverket på knappa sex minuter fullkomligen briserar med attityd och storvulenhet förpackad i en tät produktion. Ledgitarrerna bryggar prog och power så intrikat och perfekt med Sørensens blästrande trumspel, och Harøys råa styrka helt lössläppt. Han visar att han kan stå bland de giganter som hållit hans post förr. Och du stora skit, den där förbannade refrängen! Ett monstrum helt enkelt, och beviset för att Pyramaze är heavy metals nutid och framtid.

 

---

 

Avslutningslåten på Witherfalls näst intill perfekta debut (årets album) är dess mest progressivt böjda, och ett mästerverk på två ben. De benen tillhör Jake Dreyer, som visar att han inte bara kan följa direktiv, utan att han kan hålla samma kvalitet (om inte högre) på eget bevåg. Nobody Sleeps Here... är Edgar Allan Poe i musikform, mörk, melodisk och tung, stundtals elak som en svart mardröm. Ett nio minuter långt mästerverk om nattskräck, förgyllt av Dreyers eminenta ledgitarr och felfri progression genom shreds och mörkaste rifftyngd om vartannat. Joseph Michael ylar och skäller om vartannat, Anthony Crawford ligger som en tät dimma bakom Dreyer och den framlidne Adam Sagan lägger sin egen touch på de bestialiska trummorna. Progpower-perfektion.

 

---

 

Från det rysligt mysiga tv-spelsintrot i äkta Christopher Bowes-stuk vet en att en hittat guld. När det sedan brister ut i fryntlig allsångsmetal, med lagom folk-mängd och lagom eftertryck i Peter Alcorns trummor bakom Elliot Vernons dragspels- och fiolimitation och Bowes ruffigt mustiga stämma om att lämna is och kyla bakom sig för betydligt mer kaktusbeklädda vidder. Det finns helt enkelt ingenting med den här låten som inte är absolut världsklass. Årets - om inte decenniets - bästa låt! På med sombreron och yo ho Mexico!

 

---

 

Så många verkligt feta låtar fick ligga i en stor gyttjepöl och brottas om sista platsen på årets lista. Lunar Shadows eminenta The Kraken ligger nära, liksom Galderias hymn Shining Unity. Gott om progressive metal hittade också nästan fram; Dvne, Mercury Rust, Perihelion Ship, alla värdiga kandidater. Allra närmast ligger dock den minst sagt episka avslutningslåten från Duskmourns senaste platta; The Last Voyage. Den är något en inte har råd att missa, som fan av dödsmetall eller allting episkt.

 

 

 

Kan det vara något annat än Witherfall? Deras debutplatta är utan tvekan årets album, och trots att de redan innan dess release miste trummisen Adam Sagan visar de inga tecken på att sakta ner. De plockades upp av Century Media, och kan de i fortsättningen hålla samma löjligt höga nivå som på Nocturnes And Requiems förutspås en ljus framtid - om de behåller mörkret.

 

 

Det har redan gjorts några kungörelser rörande tidiga skivsläpp för 2018, och medan vi ännu väntar på den där stora kioskvältaren i rostern börjar det hypas upp för två legendarer; de mäktiga Saxon och de ännu mäktigare Judas Priest. Fabio Lione ser inte heller ut att lugna ner sig; nytt släpp med Angra och det nya Frontiers-projektet Lione/Conti. Därutöver flera andra intressanta släpp, från bland andra In Vain, Victorius och Sonic Prophecy. Förväntningar finns.

 

 

Jag antar att det inte finns något mer kvar än att önska ett riktigt, riktigt #GottNytt-- Hold the fuck up. Trodde du verkligen att Mexico skulle vara årets låt?

 

Listans andra stig, och dess messt fulländade. Ytterligare progpower-perfektion, här inte fullt så mörk men likväl kraftigt känslomässigt laddad. Sarah Teets är ett emotionellt laddat kraftpaket som släpper lös inre demoner och finner styrka; hennes röst mot de gastkramande melodierna från Jeff Teets gitarr och återhållsamma keyboards levererar gåshud som inga andra; hans solon fyller ett sorts tomrum en inte visste fanns. Till och med Rich Pasqualones bas känns känsloladdad och nära bristningsgränsen.

Lång och progressiv är The Path To Perseverance en introspektiv och episk behemot som slutligen fulländar Mindmazes mångåriga sökande efter ljuset. Den består av flera vackert bryggade partier, som alla tycks bygga mot ett ounvikligt avslut; akustiska partier med betryggande basnärvaro utvecklas till fullfjädrade gitarrsolon och blir till imponerande sångprestationer packade med känsla från Sarah Teets. När vid sjuminuters-märket Jeff Teets släpper lös med ett återhållsamt riff och hela alltet kommer tillsammans är det som om dörren funnits där hela tiden; resolve. Ett melodiskt mästerverk.