Ändå lägger hela kvartetten till med en drös maffiga instrumentala partier i Moth Into Flame och Halo On Fire där det känns som om en äkta spelglädje genomsyrar musiken. Där ligger skivans starkaste sidor; när den är bra så trycker den verkligen till. Överlånga låtar drar ut på speltiden, som uppnår nästan 80 minuter. Nästan, men ändå har det gjort till en dubbelskiva helt utan anledning. En stor del av speltiden består av mid tempo-sagor med 90-talskänsla, med hämtningar från ...And Justice For All (1989). Soundet är som tur är maffigare och mer metalliskt än det extremt underväldigande materialet som följde Black Album (1991), från vilken Now That We’re Dead näst intill känns plockad. Hälften av materialet har mest anonyma riff, medan den andra hälften stoltserar med riffverk som fullständigt osar Metatallica-feel enligt Hammets vid det här laget väl invanda skola.

För mycket håller ändå ett bekvämt mid tempo, utan att något verkligen bryter av med vare sig fläsk eller pannkaka, vilket föranleder en stundtals dryg seghet. Mid tempo-väggen kan funka snyggt när den görs inspirerat, som smått hypnotiska Dream No More som ändå är snäppet för lång, men ManUNkind och Am I Savage? är istället utdraget filler-material som enbart förlänger skivans redan ansenliga längd utan att tillföra någon inspirerad känsla. Åtta minuter långa Halo On Fire bygger upp mästerligt, med långsamt intro som utvecklas stilrent efter Hammets ledning. En bara väntar på explosionen - som sedan aldrig kommer. Ett stort problem, förutom längden, är att skivan saknar attityd och djup, även om steget uppåt ändå är kolossalt efter några av karriärens största felsteg. Den som förväntar sig något elektriskt i klass med Creeping Death (Ride The Lightning, 1984) eller en käftsmäll som Battery (Master Of Puppets, 1986) blir mäkta besviken.

Däremot finns högoktanig tungmetall i ett par tuffare akter. Öppningslåten är kanske trist och standardiserad, men har ändå riviga riff. Den största smockan är avslutaren Spit Out The Bone, där tempot skruvas upp och tung inlevelse tar vid medelst kraftiga riff, en för skivan ovanligt arg Hetfield och för en gångs skull utstickande trumspel av Ulrich. Varför inte mer av skivan kunde följa i samma utsökta stil som den och den monumentala Atlas Rise! är bortom mig. Metallica lägger på onödigt många spår som går i samma stil och med på tok för mycket Load/Reload över riff och känsla, och överdådighet som vi hörde på Death Magnetic. Hade det funnits sans och vett inblandat hade albumet skalats ner till ”the bare essentials”, och kvaliteten och upplevelsen hade höjts ansenligt, och väntetiden hade berättigats. Musikaliskt kommer Hardwired... To Self Destruct ingalunda gå till historien, men möjligtvis omslaget i kategorin ”fulast”. Åtta år, och Symphonity gick om på bägge punkterna.

Bästa låtar: Atlas Rise!, Moth Into Flame, Spit Out The Bone

Read the review on the Metal Archives