Stilbildande. Banbrytande. Lökigt av bara fan. Det är dags för Rhapsodys rykande färska alster, Into The Legend. Det är den andra skivan sedan grundaren Luca Turilli sade tack och hej och startade ett nytt, separat band - som också skulle heta Rhapsody. Turillis avhopp innebar inte bara att bandet miste sin ledgitarrist, utan också en nyckelfigur i låtskrivandet. Det hördes tydligt på 2013 års Dark Wings Of Steel, som på sätt och vis inte kändes lika inspirerad som de två-tre föregående skivorna, trots att jag hyllade soundets simplicitet. Nu, till Into The Legend, är det tydligt att Turillis avhopp inte alls har skadat bandets kreativitet och förmåga att penna slagkraftiga power metal-hymner. Nu är det istället den långtida keyboardisten Alex Staropoli och hans bror som står för det. Inlendningslåten Distant Sky påminner till viss del om de sista alstren med Turilli, och Roberto De Micheli lägger ner några fruktsansvärt blästrande solon. Förutom det en bombastisk och minnesvärd refräng där Fabio Lione får visa att han är en av Europas, om inte världens, mest tåliga och bästa sångare.

Låtmaterialet är löjligt starkt. Mycket starkare än jag förväntade mig, om jag ska ta ett ärlighetspiller. Dark Wings Of Steel var som sagt lite mörk, och var och varannan låt saknade någonting. Pondus och styrka var nog det vanligaste. Det är åtgärdat. Ett gitarrdrivet album, där De Micheli har en hel del att göra, både i riffen och i mustiga ledpartier. Staropoli själv är tydligt närvarande, men släpper inte loss riktigt lika mycket som på de tidigaste alstren. Kombinationen här, mellan just gitarr och keyboards, funkar riktigt snyggt. Låtarna här kompletterar varandra och håller ihop till en stark helhet, som i hur Distant Sky och titelspåret avlöser varandra och tempot håller igång utan att vekna. Visserligen håller inte alla låtar riktigt hela vägen. Winter's Rain är snygg på sina ställen, men drar på lite väl länge. Balladen Shining Star är visserligen fin och helt i linje med vad en kan förvänta sig av Rhapsody, men i jämförelse med både tidigare ballader och resten av skivan når den inte alls lika högt.

Däremot är det otroligt svårt att hitta brister på det allra mesta av skivan, eftersom låtarna som de är, är så som de borde vara. Trots att de många drar upp över sex, ibland närmare sju minuter känns de inte alls för långa. Från körerna och Liones snygga insats i Valley Of Shadows till det symfoniska samspelet mellan gitarrerna och keyboarden i Realms Of Light och Rage Of Darkness, ett magiskt snyggt och tajt album som känns betydligt kortare än vad det är. Redan innan avslutande The Kiss Of Life har skivan uppnått full längd, men det blir ju inte riktigt lika episkt om det inte går ut i stil med en sjutton minuter lång mastodont. Episka körer, storslagna sångmelodier och vindlande ledpartier gör en riktigt snygg avslutning. Rhapsody har ofta avslutat sina skivor med långa låtar, men det här kan vara den första som verkligen gör skäl för sin längd.

Lione  måste jag nämna. Han tröttnar aldrig. Han släpper skivor till höger och vänster, med Rhapsody, Angra och Vision Divine. Dessutom kan en gång efter gång höra honom i en mängd olika gästframträdanden, vilka han allt som oftast sätter exakt på pricken. Och som jag sade så har inte heller hans röst släppt. Tvärtom har den mognat. Jag hör ingenstans att han skulle missa något parti eller någon refräng. Jag kan bara berömma honom. Tillsammans med framför allt De Micheli och Staropoli, men även ett riktigt bra jobb av trummisen Alex Holzwarth lyckas han göra ett av Rhapsodys helt klart bästa album. Det råder mig inga som helst tvivel om att Into The Legend kommer att rankas i toppskiktet med Power Of The Dragonflame och Dawn Of Victory när karriären är över. Och just därför hoppas jag att det dröjer flera lika bra skivor innan dess.

Bästa låtar: Distant Sky, A Voice In The Cold Wind, Rage Of Darkness

Read the review in English