Den tjugonde platsen har varit föremål för batalj mellan flera låtar, men egentligen är The Whistleblower: Vindication (gärna med tillhörande intro) given. Hur låten utvecklas minut efter minut är mästerligt utfört, och Bas Willemsens talang ofrånkomlig, både som musiker och låtskrivare. Det är i mycket precis vad en förväntar sig, men lyckas ändå vara tillfredsställande. Tugg-riffet bak det första solot markerar hårt utan att bli aggressiv, medan ledgitarren är luftig och färsk. Låten behandlar Edward Snowden och hans avslöjande, framfört av Damian Wilson (Threshold), som ger en multifacetterad, stundtals något mjuk, insats i historieberättandet, påbackad av Tineke Roseboom och Willemsens långsamt uppbyggande rytmgitarr.

 

---

 

 

Redan den vanliga versionen av låten, med enbart Anton Darusso på sång är grym, men bonusversionen med gästspel av ingen mindre än Fabio Lione (Angra, ex- Rhapsody) är fenomenal. Efter ett illavarslande intro ska fullskalig aggression blandas med en kolossal melodisk refräng, där den ostkantade duettsången inte tillåts gå full cheese för att spara till de verkligt maffiga bitarna. Gitarrspelet är kanske ändå det som mest utmärker låten, med Allan Murillos och Cristian Jiménez snirkliga ledgitarr med symfoniskt orienterade subtila keyboards i verser och brygga, till duellsolot som släcker allt tvivel.

 

---

 

 

The Jaguar Priest var kanske inte den höjdarskiva som en kunnat hoppats på, men tog ordentlig fart mot de sista fyra låtarna. Den absoluta höjdpunkten kom i åtta minuter långa The Force Of Our Creation, lång och progressivt uppbyggd, med en genomgående positiv feel. Johan Reinholdz (Andromeda) mästerliga gitarrspel och maffiga baslinjer av gästande Mike LePond (Symphony X) lägger till det där extra, framför allt i den instrumentala mittsektionen och det högdanade solot som avslutar låten, medan de båda vokalisterna Elina Laivera och Henrik Båth ger den moget kvalificerade musiken en ungdomlig känsla, och är båda väldigt mainstream-anpassade.

 

---

 

 

 

Den första av två Matt Smith-låtar på listan, den feta öppningslåten från skivan Ghost Ship. En fläskig prog power-rökare där Smith drar från känsloläge till känsloläge i sin sociala kommentar. Den snabba ledgitarren fyller tryfflande chug-riff med en av Smiths finaste sånginsatser på länge (han har ju annars en tendens att bli smått enformig på egen hand). Låten är kanske mer power än prog, med klar högtflygande refräng och en ganska standardiserad uppbyggnad, men Smith har införlivat intressanta brytpunkter och hooks, som riffet som föranleder solot och den smått ondskefulla, tillika genialiska bryggan. Klart starkast på skivan, och en en framtida Theocracy-klassiker.

 

---

 

 

Sjukt ondskefull redan från Richard Christys mastodont-intro på trummorna, med tillhörande death metal-riff från Jason Suecof. Sedan kommer growls? Nej, sedan kommer Tim ”Ripper” Owens absolut fetaste sånginsats den här sidan om The Glorious Burden (Iced Earth, 2003). The Soulless är snabb, fet och obeveklig, och etsar sig fast i hjärnan från första lyssningen. Simpliciteten och direktheten slår som hammaren mot knäskålarna, medan Rippers höga stämma inte släpper den Priest-lika intensiteten - på Reach Into The Light från samma skiva visar han förresten att han fortfarande klarar av att matcha Halford. Nackdelen är kanske den något utdragna avslutningen.

 

---

 

 

Medan The Ninth Hour kanske inte skulle fått riktigt det betyg idag, som den fick när jag recenserade den, kvarstår det faktum att mörka sagan Till Death’s Done Us Apart är bland det snyggaste Sonata Arctica gjort. Med melodi och keyboards som minner om Reckoning Night, men med oresonligt mörker från poeten Kakko som snarast påminner om något de inte tidigare gjort - trots att mycket av bandets diskografi är just mörkt i stämning. Låten saknar kanske ändå den där riktigt starka refrängen som hade sett en högre placering, men uppnår storhet genom samspelet i den genomgående keyboardslingan, präglad och stark, som bryter mot Kakkos sång när han rör sig upp och ner, in och ut ur vansinne. 

 

---

 

 

Kai Hansens underpresterande jubileumsalbum fick en enda fullträff, när han som avslutningslåt parade ihop sig med gamle polarn Hansi Kürsch. En speed-duell med fullträff efter fullträff vad gäller riff, melodi och uppbyggnad. Refrängen blåser bort tvivlet, med Gamma Ray-känsla och Kürschs teatraliska utrop, ”follow the sun”. Den minutlånga avslutningen kan till en början tyckas något repetitiv och överlång, men lyssna noga och du skolen finna gitarrspåret som avslutade Helloweens första Keeper-skiva; Follow The Sign. Det är subtilt och kunde gott ha gjorts lite mer tydligt, men referensen finns där i mer än låtnamnet.

 

---

 

 

Sinbreed lyfter tysk power speed metals fana och ämnar bana väg för framtiden. Det är ändå deras tredje fullängdare, men eftersom att Herbie Langhans plötsligt är överallt har de fått rejält med skjuts. Singeln Moonlit Night är ett Kafkanskt flaggskepp att samla sig bakom, vari ilskan i musiken blandas med desperationen i Langhans melodiska sång. Den oförglömliga refrängen ser Flo Laurins ledgitarr brista ut i harmoni med Langhans ”to live on the edge of tomorrow”. Riffverket är monumentalt och ledgitarren tryckig och hård, trumspelet klockrent och Langhans ondskefulla desperation själva stjärnan.

 

---

 

 

Låten är vad en power metal-låt med fokus på power ska vara, från de maffiga riffen till Daniel Mÿhrs rikthyvelinspirerade keyboards. Melodierna virvlar, bygger för att explodera i Nils Patrik Johanssons monumentala refräng. Texten, smått krigsromantisk följer mest ett tema inte helt obekant för exempelvis Manowar-fans, och - obligatorisk Sabaton-jämförelse incoming - samtidigt har Sabaton lagt ner all tid på historiskt korrekta texter och ändå landat på citat ur rullen 300. Ja jävlar. Med Johanssons färska nedsläckning i tankarna, ”the future looks brighter than ever”, och då var vägen till seger en power-slägga värdig avslutet.

 

---

 

 

Skivan i sin helhet var i mångt och mycket Primal Fear som gjorde sin grej, men ett par låtar - och då framför allt We Walk Without Fear - stack ut, och det inte så lite. Introt, två och en halv minut långt, ser en atmosfärsik uppbyggnad, och de långa, vindlande instrumentala partierna med Magnus Karlssons ledande gitarr genom spindelnätstäckta vrår. Refrängen är episk, med Ralf Scheepers känslosam när det behövs, men bibehåller sin hårdkantade betoning tack vare tuffa och något okaraktäristiska riff från Karlsson. Gitarrmelodierna som leder genom mörka vrår intill ett olycksbådande keyboard-klockverk sätter tung, hemsökt atmosfär när Primal Fear överträffar sig själva helt med den bästa låt de hittills gjort.

 

---

 

 

Titelspåret från Perihelion Ships debut, en tjugo minuters monolit som sätter tydliga spår. Det kolossala riffet som inleder, med subtil symfonik och episk intonation, går till historien som 2016 års bästa. Därifrån utvecklas låten långsamt genom ordnat kaos, satt till människans jakt efter mening i ett kosmos där Guds existens motbevisats. Tunga Opeth-influenser gör låten starkare än vad Opeth själva klarat av, och rensång blandas perfekt med growls och narration för att bilda en kohesiv helhet. Orgel, melotron och mustig bas fyller ut och leder musiken likväl som ledgitarren, i egna partier. När sedan intro-riffet återkommer framåt nittonde minuten är känslan total - vi har utvecklats så långt, men står ändå kvar vid begynnelsen. Tjugo minuter som ändå känns korta, utforskar, raserar vid avgrundens rand.

 

---

 

 

Storslagen och episk, men mörk och oförsonlig är In Mournings stora verk Afterglow, som kanske överygar allra bäst i sin fulla prakt. Höjdpunkten på skivan, Ashen Crown är ändå ett monument, ett entropiskt fyrtorn mot de oförlåtliga vågorna, tack vare Tobias Netzells mörka inlevelse och samstämman mellan musik och känsla, och bas och gitarr i instrumentala partier. Den rytmiska första hälften med bas och rytmgitarr tuggande framåt gör stark kontrast till ledgitarren i refrängen och långsamt solospel. Så kommer den andra hälften, som till en början kan tyckas lugnare, enklare, men vid närmare efterkänsla också märks av svärta och tyngd. Och det melodiska, instrumentala avslutet är bland det vackraste som gjorts, så enkelt är det bara.

 

---

 

 

Fragments Of Creation är i sig ett alster värt att rekommendera, med flera låtar som kunnat komma med på vilken årsbästa-lista som helst. Mer symfoniskt betingad och än mer progressivt uppbyggd än resten av skivan, och med känsla för långvindad konstellation är Remedy Of My Heart med sina tolv minuter inte helt enkel att komma överens med utan att ge låten den tid, eftertanke och efterkänsla den förtjänar. Vasilis Georgious skrämmande Roy Khan-lika sångröst drar så klart en oförneklig Kamelot-känsla över alltet - kanske inte riktigt lika överdådigt - medan den tekniska mittsektionen med Gus Drax riff mot Nick Greys maffiga baslinje, som överlöses i ett långsamt utvecklande gitarrsolo visar att den musikaliska integriteten inte kompromissas. De avlösande delarna, de små detaljerna skapar en helhet utan motstycke och som lämnar mersmak. När en väl fångats släpper den inte taget.

 

---

 

 

Jag trodde ärligt att det skulle bli Never Will som knep Dyscordias plats på den här listan - för de var ju i stort sett garanterade en, med det låtmaterialet - men Words Of Fortune har varit en riktig joker som bubblat för att slutligen fullständigt blossa ut. Den har inte samma omedelbara kraft, men med tid och lyssningar blir det känslosamma semi-balladen ett mästerverk i sin egen rätt. Den bygger långsamt under sin första hälft, med Guy Commeenes ledgitarr i täten och dubbla rytmgitarrer bakett, för att sedan brisera och pendla mellan frustration och medkänsla. Growls enbart för maximal effekt, ty Piet Overstijns känslosamma sång tar hand om det mesta, rakt ner i den hjärtskärande refrängen och den själfulla avslutningen.

 

---

 

 

Den andra av Matt Smiths låtar på den här listan, och det perfekta exemplet på varför topplistor i album är kassa - då får en inte ha med singlar. Ledgitarren sätter sig redan från början på hjärnan, och åtföljs av intressant samarbete mellan Smith och gästgitarristen Gus Drax (Sunburst), också duellsolot är mumma. Låten har också flera gästvokalister (Smith vet sina begränsningar). Otroliga insatser görs av en melankolisk Vasilis Georgiou (Sunburst), en hoppfull Rob Rock (Rob Rock) och Smith själv (den sistnämnda framför allt på gitarren), men den verkliga hjälten är Daisa Munhoz (Vandroya) och hennes sjukt inlevelsefulla och kraftiga refräng, en av årets bästa. Det river hårt, det sliter ilskt och det drar i hjärtsträngarna, samtidigt som Smiths fenomenala låtskrivartalang kommer till sin fulla rätt. Och dessutom för en god sak.

 

---

 

 

Med Columbia visar Thunder And Lightning konsten att överträffa sig själv i allt de gjort, och troligtvis det mesta de kommer att göra. Undertecknad är visserligen Bioshock-fanboy, men den svävande stadens väsen har fångats i sondet. Gitarren, smått bluesig, utvecklas till power-ackord och fläskigt riv i och med den första  fullblåsta, mäktiga refrängen. Norman Dittmars stundom kraftiga och stundom sköra stämma för sång om stadens syfte och öde, medan låten sakta briserar ut i fullskalig power metal-dominans. Robert Raths bas bygger på med fylligt sound till de klara riffen från Benjamin Dämmrich och Marc Wüstenhagen. Framåt låtens andra hälft, med tuffa solon och den känslouppbyggande bryggan följt av ett lågmält och rytmiskt trumparti, varpå det fullkomligen exploderar i full awesomeness med den oförlåtliga refrängen, än en gång. Nu väntar vi väl bara på uppföljaren Rapture?

 

---

 

 

Från Fabio Liones sista mästerverk med det klassiska Rhapsody. Att den skulle finnas representerad på årets lista var självklart redan i januari, men med låtskatten därpå var det inte helt enkelt att avgöra vilken låt som stack ut mest. Allt eftersom blev det slutligen uppenbart att öppningslåten - bubblaren - Distant Sky hade något… speciellt. Från den positiva feelingen rakt från start med Roberto De Michelis väldigt Turilli-lika neoklassiska gitarrsolo påbackat av en frenetisk Alex Staropoli genom den massiva refrängen med en Lione som låter bättre än någonsin, drar den gamla klassiker till minnes, medan den gör hyllning till Turillis tid i bandet då Michelis gitarr i samspel med Staropolis keyboards är något av det bästa de gjort under sin mer än tjugoåriga karriär. Den sistnämnda visar galant sin fenomenala talang för att skriva framtida Rhapsody-klassiker. I korta ordalag, den perfekta låten för Lione att gå ut i stil med.

 

---

 

 

Från årets comeback, den helt otippade King Of Persia. En tid såg det ut som att titelspåret skulle bli den självklara vinnaren, men gömd mot slutet av skivan satt en av de största power metal-skatterna den här sidan om Eagle Fly Free. Det finns mått av Symphonitys debut, men även starka känslor av Helloweens välrenommerade The Dark Ride (2008). Ondsint speed metal blandas med mid tempo-bitar med smått orientalisk ådra. Ivo Hofmann fyller på med keyboards som varken tar rampljuset eller känns undantryckta, till Libor Krivaks maffiga riff. De delar sedermera på solorollen och avbyter varandra. Simpliciteten i strukturen håller inga överraskningar, men är ändå så otroligt snyggt framförd, och förd till perfektion genom Sasha Paeths kristallklara produktion. Det enda lilla är att Olaf Hayer kunde ha fått höras mer. Inget ont om Herbie Langhans, men Hayer hade satt refrängen minst lika bra. Å andra sidan har Langhans en mörk kvalitet i refrängen, som inte precis gör att något saknas. Unwelcome lyckas kännas mycket kortare än vad den är, men hade den varit längre hade det blivit fel.

 

---

 

 

Sasha Paeth kan inte bara producera, han kan ju för fan spela också. Den flygande ledgitarren som öppnar titelspåret på Avantasias senaste fullängdare kan inte annat än klassas som mästerverk i sin egen rätt. Släng in Michael Kiskes kanske bästa sångprestation någonsin och du har en milstolpe i power metal-historien. Eller det kommer att bli en åtminstone. Rytmspelet är fight, också basen i det mesta spelad av Paeth, men ledmelodierna lyser starkast, liksom Kiskes underbara refräng. Efter gitarrsolot där Oliver Hartmann och Paeth spelar duell, kommer sedan Jørn Lande in för ett par tryckande rader, som kanske gärna fått bli något fler. Själva Tobias Sammet som ligger bakom hela alltet är mest en skugga av större namn - Paeth, Lande, kung Kiske - i det här sammanhanget, men icke att förglömma att det kom ur hans hjärna, och hans förmåga att inse gästernas styrkor är närmast kuslig. Låten är på många sätt perfekt, varför den på många sätt lämnar så mycket att önska. Om det finns en gud, varför finns det då inte mer sådan här musik?

 

---

 

 

Årets skiva, årets röst, årets låt. Ett svårt val, när det i det närmaste saknades direkt singelmaterial från den jämnstarka Infinite Entanglement. Ändå tar den här ett litet steg över stora verk som Calling You Home och A Work Of Anger. Det är bara passande, när nu snart sagt varenda ballad som släppts i år sugit hårt, att förstaplatsen går till den enda som verkligen drar i varenda hjärtsträng som finns. What Will Come är den enda låten på årets lista, som när den med Thomas Zwijsens långsamma akustiska gitarr tar sina första andetag, framkallar gåshud.

När sedan Anne Bakker mjukt för in sakta violinstråk, och Blaze Bayleys enastående, själfulla sång levereras med känsla och styrka är det svårt att tro att det någonsin gick att vara utan den här låten. Zwijsens intressanta flamenco-spelstil känns tillbakadragen och simplifierad emellanåt, för att påbackas starkt av Bakkers violin, och mer rytmiskt klappande mot det instrumentala mittpartiet med Bakkers vackra solo. Bayley, mer bakåtlutad, känner sina egna styrkor och svagheter när han kommer till insikten om ensamheten i den tomma rymden. Den sista refrängen lyfter, svävar, och Bayley flyger i ljusets hastighet. Heavy metal, power metal, vem fan bryr sig, det här är otroligt vackert. Men det krävs nog att en känner efter med hjärtat och inte bara med öronen.

 

---

 

 

En oerhört tråkig lista, mest för att den är väldigt lik listan här ovanför, och så har jag ju redan recenserat skivorna en gång redan.

 

    

    

 

 

Årets svenska power metal-släpp (för som helhet var skivan bättre än Civil Wars, mind you), Veonitys andra fullängdare Into The Void, bjöd på storslagna hymner i form av When Humanity Is Gone och framför allt titelspåret In The Void, vilka vuxit rejält. Också Hemina kom starkt med ett par låtar från nya skivan Venus - framför allt I, en intrikat musikalisk och utsvävat progressiv låt som behöver mer tid, men dansar där kring 20-strecket. Den största homagen går däremot till Sunrise. Deras album Absolute Clarity höll inte föregångarens nivå, men avslutningslåten Thunder In The Distance vet perfektion, när just det där keyboardsolot bryter av och fullständig mysfaktor tar vid. Föll på mållinjen.

 

 

 

Symphonitys comeback, fullständigt monumental, och med en så fenomenal skiva därtill. Mer heavy än symphonic, i jämförelse till debuten, något som undertecknad gärna går med på. Produktionen av Sasha Paeth gör ju knappast någonting sämre, men det som känns allra mest är Olaf Hayers återkomst. Titelspårets refräng: "When breathing my last breath by your side, I believe I will be redeemed." Kära Olaf Hayer: Det här är vad jag vill säga till dig.

 

 

Är kanske fel att kalla det, men Sunbursts massiva debut Fragment Of Creation har svept undan motståndet på ett otroligt sätt. Skivan behöver mer än en lyssning för att börja växa och får den det så kommer den inte att göra någon besviken. Den utmärks kanske till ytan mest av att Vasilis Georgiou (Black Fate, Innosense) påminner om Roy Khan (ex- Kamelot), men det är mycket större och djupare än så. Sunburst, värda att hålla utkik för.

 

 

Svårt att veta exakt vad som finns att förvänta sig. 2016 visade att mycket av det bästa kom helt oannonserat. Visst går det att ana storhet när pumporna är återförenade, om än bara för en turné som troligtvis landar på SRF. Albummässigt väntar vi på Blaze Bayleys uppföljare till Infinite Entanglement och hoppas att det inte slarvats bara för att det skulle gå fort. Och så klart... Iced Earth, motherfucker.