Medan skivan inte hängt med så där jättebra sedan den släpptes (med bottennapp som "Braveheart", jösses), är titelspåret en klass för sig. En uppenbar fortsättning på "Gettysburg" från första skivan, och handlar - liksom boken som gav låt och skiva deras namn - om slaget vid just Gettysburg. Det är i de här låtarna, och framför allt just "Gods And Generals", som Civil War verkligen utmärker en skillnad från Sabaton. Mycket ligger i Nils Patrik Johanssons tillbakadragna sånginsats och refrängen som bjuder till allsång, men också i att de håller mer åt det episka hållet än vad Sabaton gjort sedan medlemmarna gick skilda vägar. Trummorna, som förmedlar stridens hetta gör också sitt, men vi ska minnas att Civil Wars egentliga hjälte är Johansson.

"Lost Saga" är en sådan där sentida Strato-epic i stil med "Elysium". Inte så att den överlänser denna i längd, men i effektivitet. Avslutaren på Eternal drar genom varenda känsloläge, samtidigt som den spinner genom temposkiften och storslagna refränger. Matias Kupiainens solo som sedermera bryter av ungefär halvvägs genom låten är bara #Mums. Att den tycks handla om en viking på plundringståg gör den otypisk för Stratovarius, och det (troligtvis) enda som hindrar den från att stiga i listan är att Timo Kotipelto into låter som en blodtörstig bärsärk. Vad den däremot är, är jävligt episk, och bland det bästa Stratovarius gjort på länge.

Otippat. Ett symphonic power-band från Italien. Det känns som att det borde vara gjort redan, men Winterage lyckas. Hela debutskivan är #Mysmys, men ingen låt så mycket som titelspåret, som mycket väl kan vara den bästa teaser ett band kan slänga ur sig. Den har de där snabba gitarrleadsen, mustiga folkinfluenserna och trallvänligheten som gör den så memorabel. "The Harmonic Passage" är ett perfekt exempel på den italienska skolans melodiska power metal, och lyckas ändå vara helt egen.

Med risk att bli lynchad vågar jag sätta Kamelot på sjuttonde plats. Men det beror nog mer på den resterande listans kvalitet, än på Kamelot. Medan senaste alstret Haven (som mot all förmodan inte handlar om en resa till sjöss) håller sig med kvalitativt låtmaterial blir det i slutändan "Veil Of Elysium" som sticker ut mest. Det är så mycket Kamelot det kan bli, komplett med poetisk text och fullständig inlevelse av Tommy Karevik. Men det som säljer låten mest är nog den melodiska ledgitarren och sångmelodierna. "Veil Of Elysium" tar utan tvekan plats hos "Ghost Opera" och "Lost And Damned", bland Kamelots bästa låtar.

Visserligen har As Daylight Breaks vuxit till sig en aning, men redan när den var ny och färsk tyckte jag den luktade standard power metal, och att vi vet att Roland Grapow ska kunna bättre. Det har inte ändrats, trots att låtar som "I Seek No Other Life" och framför allt den känslomässiga och snygga "Listen To The Storm" förgyller. En sak var visserligen klar redan från början. Dra åt helvete vilken låt "Akhenaton" är. Speciellt den förlängda, episka versionen som blandar med introt "Temple Of The Sun". Urban breed påminner en del om hur han lät på Bloodbounds Tabula Rasa och gitarrarbetet är perfekt. Att låten egentligen - liksom skivan i helhet - är ganska standard märks knappt av när allting bara klaffar.

Det börjar bli ordentligt svårt med placeringarna nu, när vi flyttar upp till den första låten hittills som inte är power metal. Och då är ändå Saxon jävligt nära power metal nu för tiden. Produktionen på den eminenta Battering Ram var gedigen och tuff, för en tung och storslagen ljudbild. Det var svårt att välja en bästa låt, men "The Devil's Footprint" tar kakan. Gode gamle Biff lägger ett lager mystik över låten och ger den ockulta känslan en påtaglig närhet. Men det är gitarrerna som vinner. Klassiska heavy metal-riff av Paul Quinn och Doug Scarratt, och det förbannade speed metal-solot är bland Saxons, och årets, bästa.

Underväldigande, är kanske inte ordet en förväntar sig när en räknar årets bästa låtar. Men det gäller egentligen Faith No Mores comeback Sol Invictus, av vilken jag förväntade mig mer. Trots det är den helt i Faith No Mores stil, och låtar som "Matador" och "Motherfucker" förgyller. Men "Cone Of Shame" däremot. Den briljerar. Tvivelsutan en blivande klassiker, som verkligen fångar Faith No Mores hela väsen, där halva låten är skrämmande uppbyggnad, inklusive kaffebryggare. Andra halvan är fullkomlig explosion i maffiga riff och galen galenskap av Mike Patton. Fullskalig perfektion.

Trve Nightwish-fans vältrar sig i Tuomas Holopainens komersiella framgångar, och resten grätar "Bring back Tarja!" Nu var i slutändan Endless Forms Most Beautiful inte något storskaligt mästerverk, vilket märks tydligt i det tänkta eposet "The Greatest Show On Earth", som var lite överallt och misslyckades med det mesta. Första låten däremot, "Shudder Before The Beautiful", är ett storskaligt mästerverk. Nu föredrar inte jag bara Floor Jansens röst framför Turunen och Anette Olzons, utan också hennes sångstil, och hur Holopainen införlivat den i Nightwish sound, oavsett om detta rör sig mer och mer mot pop-metal eller inte.

De här tyskarna är inte bara från Tyskland, de vet också att använda growls i sin musik så att det ger effekt, och inte bara är där för att sångaren råkar vara kvinna. Jag gissar mer än en gång att Beyond The Black, om de kommer med fler album, kan växa på den internationella scenen. Debuten Songs Of Love And Death var stabil, med ett gäng riktiga hits. Det är inledande "In The Shadows" som tar priset. En uppvisning i att de behärskar power metal och en otroligt kraftfull sånginsats av Jennifer Haben bringar tidender om ett band på väg uppåt. Om nu bassisten odlar ett människoskägg.

Medan alla nöter om "He Is", är det ändå "Cirice" (och till viss del den mystiska "Mummy Dust") som omvänder mig. Jag är kanske inte fullskalig Ghost-nöt, men jag får väl erkänna att de är hyggligt duktiga. "Cirice" är sjukt Sabbath-inspirerad i riff och rytmparti, och det händer mer än en gång att jag förväntar mig att höra Dio stämma upp, innan Papa Emeritus tar den platsen. Han kunde visserligen göra låten något starkare, men en viss skörhet går att höra i hans oheliga stämma, vilken gör låten svårplacerad, men löjligt bra. Videon vinner för övrigt priset som årets musikvideo. Att precis missa topp tio, och göra det med en sådan här låt...