Jag blev officiellt hårdrockare för livet för åtta månader sedan. Roligt på många vis, nedstämmande på andra. Det har skänkt flera inblickar i en del subgenrer av hårdrock som jag troligtvis inte skulle ha gått nära annars. Fler än en låt på den här listan kunde omöjligt ha varit med här, om inte jag blivit HFL:are. Och andra hade varit självklara oavsett.

Listan har varit svårkomponerad, för i motsats till vad alla andra pappskallar säger, så var det inte bättre förr. Tvärtom, musiken från förr finns alltid kvar och ny, bra musik släpps hela tiden. Ibland har man "fel", och ändrar omdömet om en skiva eller låt när man hört den några gånger, men jag minns förra året, när jag skulle komponera 2013 års best of-lista. Jag hade precis hört Venomous Maximus skiva, och jag undrade om jag verkligen skulle hålla med senare om att den var bra nog. Exemplet kanske är kasst, för jag älskar fan den skivan.

Utan att dröja på tok för mycket kommer här min lista på årets tjugo bästa låtar. Problemet är att jag hinner ändra mig lika många gånger innan jag publicerar inlägget.

 Vill man hänga med alldeles så kan man ju vara gullig och testa den här youtube-listan. För att fuck spotify.

Hammerfall gjorde något av en retur till ett mer traditionellt power metal-sound med årets (r)Evolution, men utan att vara särskilt övertygande. Trots det står Hector's Hymn högt på listan över Hammerfalls bästa låtar. Skivan är utan tvekan bättre än föregångaren Infected. Med svängiga refränger, utan att bli för smörig och en enveten rytmsektion till Oscar Dronjaks blixtsnabba ledgitarr blir det en omedelbar klassiker. På nästan sex minuter är den inte heller någon radio-låt; Hammerfall kör sitt eget race i den här. Joakim Cans kanske för det mesta låter likadant, och ibland kanske rösten inte räcker till för att sätta de tuffare bitarna, men inte ens där misslyckas Hector's Hymn. Hans röst går skitbra ihop med riffen i den här låten, och refrängen blir snart odödlig inom Hammerfall-sammanhang.

Årets "besvikelse" kanske man kan kalla AC/DC:s överdrivet välmottagna Rock Or Bust. Det är alltså precis vad man förväntar sig att få höra, men en bra bit ifrån vad man hoppades på att få höra. Älskar man AC/DC, ja då gnäller man väl knappast, men kräver man det där lilla extra så håller man sig till Let There Be Rock eller Back In Black. Ett par låtar stack visserligen ut på Rock Or Bust, och av dem var Rock The Blues Away främst, med melodier som påminner om 2008 års Anything Goes. Det är en kort, tre och en halv minut lång rockdänga i traditionellt AC/DC-stuk. Felet med skivan var att hela skivan följde samma spår. Rock The Blues Away sticker ut främst på grund av det sorglösa budskapet men också tack vare en mysig insats av Angus Youngs ledgitarr.

Hårdrockare För Livet:s (Exklusiv klubb. Du har säkert inte hört talas om den) egen Peter Tuthill och hans Despite ligger bakom en snabb, hård och jävligt arg låt. För att inte tala om att den tillhör genren MEXICANGAYPORN (känner man väl troligen bara till om man är bussig och betalar för sin musik, som jag *wink*), så går den att beskrivas som en singel som i mångt och mycket beskriver världens tillstånd av idag. Slår vad om att den här låten är perfekt att avreagera sig till. Tuthills egen sånginsats på ett trumverk av monumentala mått, tillsammans med galna riff och en melodi som har förmågan att krypa in under skinnet på en, gör låten till något som växer på en. Man har liksom inget annat val, tack vare Emma Waldau och vad jag bara kan misstänka är en utnött 'posta Chaos Trigger i HFL'-knapp. 

Malmöbandet Holerica springer också ur Hårdrockare För Livet. De släppte sitt debutalbum Silent Turmoil i maj, och trots att den snarare är en EP som inte alls visade upp bandets fulla kvalitet fanns ett guldkorn att finna. Den vackert finstämda The Damned. Det bästa med låten är troligtvis Andreas Lindulfs sånginsats, som är plågad som sig bör med det valda temat. Medan resten av skivan/EP:n går i Slipknot- och In Flames-flörtande nu metal-stuk, vilket är en bra bit från de musikaliska områden som jag vanligtvis våldgästar med mina öron (jag är inte ens säker på vad jag menar med det), är The Damned den där "balladen". Den är alldeles egen, och stämningen blir vacker och hjärtskärande när Lindulf avbyts av ett långsamt gitarrsolo. Vackert, tungt och stämningsfyllt av ett band som aspirerar att bli Sveriges största. 

Argentinsk power metal hör man inte så ofta. Men därifrån kommer Skull & Bones, som är lite extra förtjusta i piratmyter och Skattkammarön. Hela skivan, väl värd att höra, är baserad på Robert Louis Stevensons klassiska roman, och är full av atmosfärisk musik som bygger på svängiga melodier och snabba gitarrsolon. Jag vet att många andra tycker att musiken är oimponerande, men jag måste säga att det osar av charm. Charm och rom åt hela besättningen. Det bästa spåret är Long John Silver, som med catchiga sångmelodier och en ännu catchigare refräng rycker med en i en solstänkt havsresa med den skräckinjagande sjörövaren. En ren power metal-låt, kort sagt, med en helt egen twist. Sångaren Franco Tempesta påminner en del om Sven D'Anna (Wizard), och det är ett gott betyg.

De emellanåt ganska arga partyprissarna i Hellyeah har en förmåga att släppa musik som inte alls engagerar mig. Tycker faktiskt att deras katalog är ganska oimponerande, med ett par små undantag. Årets album, Blood For Blood, är inte annorlunda. Ett par låtar var okej, som till exempel titelspåret och Black December (Vila i frid, Dimebag! 10 år, men aldrig glömd!) Men där fanns en låt. En mörk historia som de kallar Moth. Den öppnar tungt med riviga riff och Vinnie Pauls självsäkra trummor, men sedan får sångaren Chad Gray visa vad han går för när det blir betydligt finstämdare. Det är ytterligare ett plågat tema, men med en southern twist. Gray gör sig exceptionellt bra i refrängen. En tuff låt, som inte gärna vill visa ärren på armarna, trots att de finns där. Den låter liksom ganska arg, med riff som kunde passa vilken thrash-fläskare som helst, men jag tror inte att den är så jävla arg. En seriösare sida hos partyprissarna.

Låt oss säga, Phil gör det igen. EP:n Down IV Part II är full av tryckande groove metal, sydstatsluktande sludge och inoljade gitarriff. Medan hela EP:n är värd att höra, med låtar som bygger på en groove tjock som New Orleansk tjära eller Phil Anselmos nerbrända hus, sticker "singeln" We Knew Him Well ut allra mest. Den känns som exakt vad man kräver av Down. Från Pepper Keenan och Pat Bruders gitarriff till en förhäxande mörk sånginsats av självaste Anselmo känns den vid första anblick som en krocketklubba mot skenbenet, men när man ger den tid så sätter sig riffen på hjärnan och orden 'wise up, good luck' fäster som en käftsmäll. Notera att en sak man lär hinna med innan man ligger i en öppen kista (pun intended) är att se Down live.

Från Österrike kommer en av årets upptäckter. Death metal-bandet Aeons Of Ashes debutalbum, Shutdown, som ger en överhängande bild av en radioaktiv postapokalyps. Trots att hela albumet är en historia för sig står sig Silence Will Fall som albumets bästa. Ledgitarren får man vänja sig vid, men när man lyckats med det inser man dess skönhet i framförallt lead-slingan i refrängen. På det, Tim Sklenitzkas tunga insats bakom mikrofonen och en rytmsektion utan motsvarighet. Det är inte mörkt och inte nödvändigtvis elakt, men nog fan är det med hjärtat i halsgropen som man verkligen får ett öde landskap täckt av radioaktivt avfall serverat framför sig när tystnaden fallit.

De sysslar mest med folk/power metal blandat med melodisk death metal, och nya albumet Origins var inte i min smak. Med ett undantag: The Call Of The Mountains. Ett garanterat måste för fans av power och folk metal, men det är en bra bit från death metal. Ett färgskiftande band, utan minsta tvivel. The Call Of The Mountains känns mer som en power metal-låt än death metal, mycket tack vare de catchiga säckpipe-melodierna, och en galet medryckande refräng där Anna Murphys rensång ger den perfekta bilden av hur det låter när bergen ropar. Faktum är att det helt saknas growls i låten; en flört med att nå en bredare publik. Men hallå, det funkade uppenbarligen. En låt som får gå på högsta volym varje gång den spelas i bilen.

Light Of Dawn kanske inte är riktigt lika bra som Unisonics självbetitlade debutalbum, men det finns ändå en hel del finfin power metal att välja på. Kombinationen Kiske/Hansen är som alla redan vet fullständigt oslagbar, men trots det skrivs det mesta av Unisonics material av bassisten Dennis Ward. Night Of The Long Knives, som behandlar ett av idag ganska aktuellt nazitema, är en medryckande power metal-dänga som märks ut av Kiskes självsäkra sång och den pondus som hans röst innebär. Gitarrerna (Hansen samt Mandy Meyer) låter inte låten springa iväg och bli för glättig eller glad, utan det är hårt som sig bör, medan det samtidigt håller en "positiv" power metal-feel. Night Of The Long Knives med sin höga refräng bör kunna bli en klassiker. Lyssna bara på gitarrsoloduellen.

Ytterligare en ny upptäckt. Tvåmannabandet Duskmourn, som har släppt debuten Legends, där de spelar en sorts progressiv, melodisk death metal. En monumental, mörk resa som tar en genom instrumentala passager och högtravande gitarriff. Kanske står sig albumet bäst i sin helhet, men en låt sticker ut som inget mindre än ett mästerverk. To The Land Beyond öppnas med blåsande vind följt av en akustisk gitarr. Det som därpå tar vid är mörker och skönhet i stil med Persefones album Spiritual Migration. Musiken själv är egen, men det är om känslan jag talar. Gastkramande, blodisande growl av Walter Deyo tillsammans med både hans och kompisen Bill Sharpes gitarrer skapar något magiskt, som cementeras av en solitär keyboardslinga. Upp med hornen och ner i mörkret, där monstren bor.

Årets debutalbum höll på att gå mig förbi alldeles. Episk power metal av några jänkare vid namn Noble Beast. Skivan är självbetitlad och innehåller ett gäng långa spår smockfyllda av halvklyschig kraftmetall, catchiga refränger och mustiga gitarriff. Gitarrsolona trängs med en sånginsats som vissa skulle säga är på tok för tillgjord. Kanske kan det bli för mycket om man överdoserar, men till dess är det bara att njuta. Plattans bästa spår är Peeling Back The Veil, som håller sig till blygsamma fyra och en halv minut. Men det är fyra och en halv minut av eldsprutande gitarrsolon, snabba riff och en av tidernas mest medryckande refränger. Man blir tagen på sängen, men det är inte oävet. Låt headbangandet och allsången börja. The fairytale's not what it seems when you're peeling back the veil.

All cred i hela världen samt en choklad ur min adventskalender, till Jens Falestål och hans oslagbara Keeper-ink för tipset om Noble Beast.

Jag har kallat Bloodbound för Sveriges bästa band. I särklass. Det gjorde jag till och med efter In The Name Of Metal. Nya skivan Stormborn är förtjänt av ett högt betyg, även om jag efter några genomlyssningar kan tycka att den är snäppet närmare föregångaren In The Name Of Metal än vad jag kunnat önska. Flera låtar kunde hamnat här istället (Satanic Panic eller Seven Hells förslagsvis), men något speciellt är det med svavelosande Nightmares From The Grave. Det är inte en av de där hårdaste, snabbaste låtarna, utan en som tar sig tid och med just den där blodisande barnkören... Kanske är det The Shining-vibbarna jag får av just barnkören, kanske är det sångaren Patrik Johansson kom käkat tacopaj innan han gick in i studion och därför gör en av sina bästa insatser. Eller kanske är det bara exakt det här som Bloodbound gör så bra; skräck i power metal-förpackning. Och med lite säckpipa till.

Italiens finaste musikexport (de har tagit över Rhapsodys plats ganska enkelt) är folk och power metal-bandet Elvenking. De har en förkärlek till djuplodade texter som säger bra mycket mer än bara orden vill tala om. Nya skivan, The Pagan Manifesto, har flera sköna spår som är omedelbara klassiker; Elvenlegions, The Solitaire och framför allt Black Roses For The Wicked One. Sångaren Damna gör duett mest med sig själv. Det är den där skönheten i en viss råhet som kikar fram när han drar på i en refräng utan motstycke. Gitarriffen sitter som på pricken, och en viss storslagenhet har tillskänkts via välplacerade keyboards. Senare får keyboarden ytterligare en roll, i det att den får ge en stilla frid mitt i riffandet. Som om man sänkts ner i en djup brunn och det sista man ser är solstrålarna som tränger igenom vattnet och reflekteras på stenväggarna.

Att folk kan hata på Edguy efter det senaste albumet, Space Police/Defenders Of The Crown är näst intill obegripligt. Helt klart inte samma sorts musik som på Mandrake, men jag skulle inte kalla förändringen för fel. Kanske är skivan inte i klass med Age Of The Joker, men det är ändå en skiva med hög kvalitet där jag håller Do Me Like A Caveman högt, med dess melankoliska sorts humor. Också spåret Shadow Eaters är värt att nämna; en hårdare, inte alls lika komiskt betingad låt. Men sedan har vi katterna. Love Tyger känns vid första lyssningen som en ganska löjlig humorsatsning. Ett par spinnande kissekatter inleder och följs upp av glättiga gitarrleads. Men när man ger den lite tid så upptäcker man en medryckande refräng och en kul text sjungen med ett stort mått både ironi och humor av geniet Tobias Sammet. Love Tyger är mest en feel good-låt och den kanske inte passar alla, men precis som texten säger; maybe a lot don't want to be saved, I'm gonna save them anyway.

 

Det blev en jävla massa power metal på rak linje här, men det är inte mitt fel. Det är 2014 som har varit ett så fantastiskt år för power metal. Tja, kanske är Sonata Arcticas album Pariah's Child inte bland årets bästa, men två låtar håller extremt hög klass. Den första är The Wolves Die Young. Nummer två, som sitter snäppet högre är Cloud Factory. Texten är grymmare än musiken vill tillkännage, men låten i sig ger mig kraftiga Columbia-vibbar (BioShock: Infinite). Från Kakkos traditionellt svävande sångstil genom en trallvänlig refräng till det monumentala himlasolot ger det en ny klassiker från ett av Finlands två bästa band. Låten bygger upp både fart och feelis, och för den nyfikne kan tilläggas att det inte är klappande händer man hör i mitten av låten, utan bandet som klappar på sina egna arslen.

Det andra av Finlands två bästa band (delad förstaplats) och ett album som till en början såg ut att bli en besvikelse med ett par halvtrista spår hamnar högt upp på listan. Det är nämligen så att stora delar av albumet visade sig vara guld. Rent guld. Marko Saaresto, en av mina absoluta favoritsångare, är jokern. Albumet har allt det där man förväntar sig av poeterna; en lugn ballad (vackra Rebirth), halvlugna låtar som brister ut i magnifika solon (Nothing Stays The Same) och en massa svårplacerat där emellan. Daze är ytterligare en sån där låt som verkligen växer. Först tänkte jag att, det måste finnas bättre, men tro fan om inte Daze, med sin mjuka intoning och poppigt trallvänliga melodi, tog fart och puttade undan Hounds To Hamartia (som också är riktigt jävla bra). Refrängen spelar en stor roll i det. Saaresto är mörk. Jävligt mörk, som bara finnar kan vara. Och det genom falsettsång.  En låt som passar perfekt till bilkörning i mörker. Set the world on fire.

Efter en del halvtaskig musik från Kai Hansens eget band Gamma Ray kommer en käftsmäll i form av albumet Empire Of The Undead. De är helt enkelt mycket bättre än på länge. Titellåten ger en ordentlig power metal-dänga när man vill ha fart, men Avalon sticker ut mest. Den har klättrat och klättrat på den här listan, tills den nådde topp tre. Episk power metal, där Hansens text och (minst sagt egna) sång hämtar stor inspiration ur mystiken. Till på det en refräng som bara sliter bort fötterna under en och gitarriff som gör mig säker på att detta kan vara Gamma Rays bästa låt. Rent av bättre än Blood Religion. Ett nio minuter långt epos; innehåller både uppbygnad, svävande solon och jävligt slängig heavy metal.

En rejäl återkomst efter det halvtaskiga albumet Nostradamus. Nya skivan Redeemer Of Souls är första med K.K. Downings ersättare Richie Faulkner, som återinfört vigör till ett band som kan ha varit på väg att stelna. Skivan innehåller flera instant classics; fläskiga Dragonaut, orientaliska Secrets Of The Dead, 80-talsluktande Battle Cry och framför allt den monumentala jättekrossaren, Halls Of Valhalla. Från (vad som utan tvekan kommer att bli) ikoniska riff av tvillingsektionen Tipton/Faulkner, till en majestätisk sånginsats av metallguden själv kommer ett verk som slår ut mycket av Priests tidigare karriär vad det gäller intensitet, tryck och ren jävla kraft. Ta Halfords vrål (du vet vilket) - att han klarar det i sin ålder är bevis på ovan nämnda titel - och det därpå följande helvetiska gitarrsolot: Judas Priest exemplifierar heavy metal.

Årets bästa album är också ett av årets första. Det släpptes redan i januari och är för Iced Earth en flört med Night Of The Stormrider-feelis, samtidigt som musiken går framåt. Det beror till stor del på att Jon Schaffer släppt in sina kamrater och låtit dem hjälpa till med musikförfattandet och att låtarna inte bygger lika mycket på sång, utan det förekommer flera långa instrumentala partier där framför allt ledgitarristen Troy Seele får visa att han kan. Stu 'Stucifer' Block står för många av texterna, däribland Cthulhu, som är årets i särklass bästa låt. En låt som vill minnas Horror Show, men samtidigt drar bandet framåt. Monumental refräng och mellanspel där Cthulhu stiger ur havet är som plockade ur en mardröm. Något av det bästa är hur Schaffers rytmgitarr funkar ihop med Seeles ledgitarr; det blir magiskt. Jag hoppas det fortsätter så här.

---

Honorable mentions https://www.youtube.com/watch?v=gvZvmvxBCag

En stor eloge först och främst till Falconer, som valt att gå ifrån sitt tråkiga sound och köra på med heavy metal; låten In Ruins har växt fram som en omedelbar klassiker. Dessutom var Freedom Call nära att komma med på listan med låten Beyond, liksom Project Arcadia med Timeless.

Men mest honorable är Nightwish-keyboardisten Tuomas Holopainens extremt känslofyllda soundtrackalbum Music Inspired By The Life And Times Of Scrooge, som handlar om Farbror Joakims liv, baserat på Don Rosas serieantologi.

Min recension: http://uutela.blogg.se/2014/april/recension-tuomas-holopainen-music-inspired-by-the-life-and-times-of-scrooge.html

Årets skämspåle

Timo Tolkki. Förra året släppte hans Avalon albumet The Land Of New Hope, som var en metal-opera som kunde mäta sig med Avantasia. Rent ut sagt, fantastisk! Sedan kom uppföljaren, Angels Of The Apocalypse. Allt det där som gjorde The Land Of New Hope så bra var som bortblåst. Totalt oinspirerad, trista sångstrukturer, kass produktion, etcetera. Inte en enda låt var bra, och då är det ruttet. Jag förväntar mig bättre av kvalitetsstämpeln som vanligtvis är Timo Tolkki.

2015?

 Vi kan ju börja med att jag redan har pinkat i byxorna hela dagen över Iron Maidens teaser (http://ultimateclassicrock.com/iron-maiden-christmas-card-2014/). Är det en ny skiva som stundar så tror jag att jag svimmar som en fin dam som ser något oanständigt.

Utan att gå in för mycket på alla sidospår kan vi lugnt konstatera att 2015 ser ut att bli lika spännande som 2014. Välkommen tillbaka. Kissar fortfarande på mig vid tanken på en ny Maidenskiva.