Nyckelordet här är positivitet. Straight out of Hell är Helloweens fjortonde album och var tänkt bli mer positivt än vad de tyska farbröderna slängt ur sig på senare år. Man ska ju inte för den sakens skull påstå att de senaste albumen saknat positiva ådror, för sånt snack vore fullt i skit. Men jag ville ju ändå ta reda på om den blev mer positiv, Helloweens musik. Jag går in i lyssnandet utan att ha hört ens bandets egna smakprov som delats på Facebook. Det ska vara en helt ny upplevelse.

Live Now! är mest pop metal fast i Helloweens anda och passar in men sticker inte ut. Helt okej refräng med lite tryck. Den föregås av öppnaren Nabataea som är ungefär i samma stil och - ack och ve - går nästan obemärkt förbi. Mellan de båda sitter World of War vars starkaste sida är Deris röst i refrängen.

Nummer fyra, Far From the Stars, är den första låten som sticker ut i öronen på mig. Det öppnar snabbt med gitarrmelodi att berömma. Vidare är trummorna att applådera. Låten besitter mastiga riff och refräng med stake bakom. Solon kan de också. Klart bäst hittills. Burning Sun har en helvetiskt skön refräng och inte minst ordentliga riff; snabba och tuffa. Deris röst är anmärkningsvärt skrikig. På ett bra sätt. Jag har nämnt ordet förr och lär göra det igen: solot. Gud. Solot.

Det hörs tydligt att Deris ligger bakom Waiting for the Thunder. Minnen dras tydligt till If I Could Fly och As Long As I Fall från The Dark Ride (2000) respektive Gambling With the Devil (2007). Det är ett fungerande tema med keyboard i högsta hugg för en annan känsla. Tillsammans med välskriven och väl utförd sång och ett grymt solo får den högre poäng än vad man väntat sig när man hörde de första sekunderna.

Hur tror man ett det ska låta när en låt heter Hold Me in Your Arms? Helloween har väl inte lyckats med ballader sedan Shitmill (vila i frid, Schwichtenberg). Det går sådär, men lite tråkigt blir det. Tuffare låter det med stridstrummorna som öppnar Wanna Be God, som inte är mer än en två minuter lång bensträckare i halvtid.

Att titelspåret skulle vara ett lågvattenmärke fick jag höra innan albumet ens släppts. (Professionella recensenter. Dom ska ha allt.) Men så fel har en recensent sällan haft. En av de bästa på albumet, med gitarrsolo från bortom graven och sköna melodier. Löble får visa vad han kan göra med ett par trumpinnar och några burkar att hamra på också.

Väntat sig hade man ju något lite argare och ondare när en låt heter Asshole. Det dög dessvärre inte, och trots texten håller sig musiken snarast till allt för långsam pop metal. Och sedan kom gitarrsolot. Räddningen? Nej, alldeles för kort. Men alla ska väl erkänna att det finns någon speciell människa de tänker på när den här låten spelas.

Years är ett utmärkt exempel på hur positiv power metal bör låta. Ett outgrundligt exemplar av Weikaths goda musikförfattarskap. Åtföljs gör den av den Make Fire Catch the Fly som är en katastrofalt skön låt och också den ett gott exempel på positiv power metal. Det är, i båda fallen, inte lika keyboardbaserat som tidigare på albumet, även om elementet finns där. Jag tror att nyckeln ligger just där.

Räknar man inte med bonuslåtarna så är det Church Breaks Down. Här märks hur bra sångare Andi Deris faktiskt är. Han låter som han gjorde på 7 Sinners (2010). Det är lite mörkare. Det är lite argare. Vågar jag säga ”bäst på albumet”? Det räcker kanske inte med bara en lyssning, men jag säger då bara: dat solo.

Eftersom att den andra bonuslåten är en Hammondversion av Burning Sun (tillägnad Deep Purples Jon Lord) struntar jag i den och nämner bara Another Shot of Life i förbigående. För det är vad den är: förbigående.

Att pojkarna i Helloween skulle satsa på mer positiv musik efter de senaste två albumen kände vi till. Det märks inte minst på Andi Deris sångstil. Han behåller sin konsekvent kraftiga röst som ankrat hårt i Helloween sedan 1994, men gör också högre utspel som saknats på tidigare album. Det märks också på hur vi inte får några ordentligt tuffa riff, utan mest melodier. Några blästrande gitarrsolon bjuder Weikath och Gerstner på, men mest är det melodisk power metal.

Grosskopf, som varit med från början, har några mustigt goda bitar på basen. Det finns, som sagt, också ett par solon som inte går av för hackor. Den ”positiva” ådran klistras också fast med keyboarden som kanske överanvänts på tok för mycket. Men trots allt kompletterar de skickliga veteranerna varandra så bra att resultatet blir en hårig sörja av klämmig power metal. Helt rätt.

Sämst på albumet är de tre första låtarna, som inte riktigt sätter. Balladen är tråkig och Asshole för positiv för att få behålla namnet. Men vi ska ju ändå vara positiva, därför är albumet mest bra: ingen låt är sämre än att den inte ska få finnas med. Eller, balladen kanske kunde skippats. Bäst? Straight out of Hell, Church Breaks Down, Burning Sun och Years. Svårt att välja.

Som på 7 Sinners är alla låtar (nåja, alla utom Live Now! den här gången) författade av endast en person. Ett för Helloween fungerande koncept. Låtarna håller en konsekvent ådra och håller varandra i händerna bra. Som helhet ett steg bort från soundet i 7 Sinners. Ett steg varken framåt eller bakåt. Snarast på sniskan. Men jag tror ändå jag föredrar det mörka framför ”pop metal-Helloween”. Men ungefär sju blyzeppelinare ska väl Straight out of Hell ha ändå. Man ska ju vara positiv.