Sedan Luca Turilli hoppade av Rhapsody 2011 och grundade sitt eget Luca Turilli's Rhapsody (vars hittills enda album var en besvikelse) har jag väntat på ett nytt album av original-Rhapsody. Nu är det här; Dark Wings Of Steel. Från och med Triumph Or Agony gick deras musik längre ner för varje album, med en lägsta punkt i 2011 års From Chaos To Eternity. När nu Turilli, som skrev den mesta av musiken, inte är närvarande och musiken  skrivs av keyboardisten Alex Staropoli, hoppas jag att de går tillbaka till en simplare stil; den rakt på-känsla som omfamnar deras första fyra album. Efter det obligatoriska introt kommer sex minuter långa Rising From Tragic Flames igång med riviga riff och en keyboardgrundad eld i baken. Tyvärr engagerar den inte riktigt. Men den följs upp av den storslagna Angel Of Light som med sina sju minuter blir ett ordentligt spår som drivs av Staropolis keyboard och rytmiska trummor. Efter gitarrsolot är man fast.

Det blir alltså både mycket keyboards och en hel del feta riff. Inte helt ovälkommet. Tears Of Pain bygger på ett köttigt riff och tyngd som balanseras av en fenomenal sånginsats. Det räcker med ett par låtar för att man ska fatta att Rhapsody mår bättre sedan Turilli klev av sin höga häst. Fabio Lione är, som alltid, perfekt. Hans sångröst, och i många fall lustiga uttal av de engelska orden, är sig lik och allt det som ska göras, gör han med precision och stora lungor. En rejäl pipa. Och när det gäller uttalet så kan jag bara anta att han tar de italienska bitarna mycket bättre än vad jag hade klarat av. Nya gitarristen Roby De Micheli får också chans att visa vad han går för; flera gitarrsolon som spikats på pricken och satts där de ska gör honom välkommen. På basen hörs Oliver Holzwarth som lirat med Blind Guardian.

Bara två låtar (plus introt) är under fem minuter, så den som väntar sig något ohyggligt snabbt och rasande monumentalt i stil med Emerald Sword och Holy Thunderforce får ett annat sorts album. Låtarna går för det mesta i ett långsammare tempo, om än inte långsamt, något som byggs upp av de öppnande fyra-fem låtarna. Snabbare element finns även där, men det är inte förrän i Silver Lake Of Tears som det blir snabb power metal. Ballad finns även. Custode Di Pace kallad. Den är inte särskilt speciell ur någon synvinkel, utan är mest en avstickare från resten av materialet. Men det finns ändå flera solida låtar; Angel Of Light, Silver Lake Of Tears och titelspåret Dark Wings Of Steel är favoriter. Det är inte ett album i stil med de äldre albumen, kanske helt rätt så. Det lämnar en del att önska. Men en sak är säker; utan Luca Turilli är Rhapsody en kraft att räkna med.

Bäst: Dark Wings Of Steel (titelspåret)

Sämst: My Sacrifice

http://www.getmetal.com/?p=13388