Den första av tjugoen plattor som släppas skall i Gloryhammers saga är Tales From The Kingdom Of Fife. Från början till slut, episk power metal. Det finns också ett element av folk metal invävt. Men egentligen påminner det mest om Rhapsody, utan att det för den delen låter som dem. Texterna handlar om sånt som power metal handlar om mest. Det är ett konceptalbum, men med titlar som The Unicorn Invasion Of Dundee, Magic Dragon och framför allt The Epic Rage Of Furious Thunder, och då vet man att det är ren power metal. Musiken är uppbyggd på fantastiska melodier, både i sång och keyboards, och magiska riff. Jag tänker: så länge de inte låter musiken luta på keyboards förmycket. Men kanske oroar jag mig i onödan, för det är ett versatilt album där de musikaliska beståndsdelarna ges olika utrymme från låt till låt och ger en helhet som skiftar i sin delikata framtoning.

Christopher Bowes som känd gjort sig i Alestorm har grundat det musikaliska projektet och spelar keyboards med frenetisk intensitet. I Quest For The Hammer Of Glory låts keyboarden arbeta så exklusivt med trummisen Ben Turk att den där magiska, majestätiska känslan skapas, som man bara hittar i episk power metal. Bara lyssna på Paul Templings solo i öppnande (förutom… introt…) The Unicorn Invasion Of Dundee. Templing har gjort storverk på Tales From The Kingdom Of Fife. Varenda låt har minst ett solo inklämt, och som den solonörd jag är sväljer jag hela alltet. Man ska inte tro att man slipper undan ballader, och visst kommer Silent Tears Of Frozen Princess. Och det är i den som man fattar vilken fenomenal sångare Thomas Winkler är. Han har tidigare bidragit med ren heavy metalsång, melodisk powersång och kraftig hårdrockssång. Men han tar också de något långsammare bitarna i balladen riktigt bra. Han slår mig, kort sagt, med häpnad.

Medan Magic Dragon är byggd på Bowes keyboards och en kraftigt stark sånginsats av Winkler är Amulet Of Justice baserad på Templings intensiva gitarr, med kristallklara solon och magiska riff. Men inte ens i fallet Magic Dragon övertar keyboarden, istället fungerar den i mycket bra harmoni med resten av musiken och låten blir en av de bästa på albumet. Det vackra är när de båda går hand i hand, som i den korta, nästan instrumentala Beneath Cowdenbeath; ett gitarrsolo där keyboarden gjuter eld på lågorna. De har gjort det här så perfekt. Albumet avslutas med The Epic Rage Of Furious Thunder, som är nästan elva minuter lång. Man kan säga att den sammanfattar hela albumet med sina många skilda passager och väloljade musikaliska insatser. Och jag tänker göra det i ett ord; episk. Jag hittar inte en enda sak att klaga på. Eller, det skulle kanske vara att de måste ha med ett intro. Jag menar, det här albumet är ett av de bästa jag hört i år, och inom genren, av vilken jag kallar mig aficionado. I början känner man sig kritisk och tänker, hur fan ska de kunna få ut tjugo album till? Men efter att ha hört Tales From The Kingdom Of Fife önskar man att nästa kommer ut, helst imorgon.

Bäst: Magic Dragon, tror jag.

Sämst: Jag kan inte välja. Inte ens om jag måste.

http://www.getmetal.com/?p=12640