Baserat i utgångspunkten att heavy metal befinner sig i en period av stagnerad utveckling har en rörelse som grundar sig i återuppväckelsen av traditionell heavy metal. Däri åsyftas inte att om igen kopiera och rendera gamla riff och apa efter Maiden eller Sabbath för tusende gången. Snarare är det de ideal om mörker, död och omfångsrik känsla genom storskaliga kompositioner och en episk intonation. Medan en inte nödvändigtvis måste hålla med om nämnda utgångspunkt är det snart sagt omöjligt att förneka att musiken sprungen ur tankesättet många gånger skänkt upphov till en skara band som lyckats förkroppsliga just den eftertrånade känslan; exempelvis Atlantean Kodex och till viss del Eternal Champion vars debut var en av fjolårets mest intressanta. In i bilden kommer här tyska Lunar Shadow och deras debut Far From Light. Härvid rytmiskt kraftigt och och välfyllt med tvillinggitarrer i full attack enligt Priests och Maidens gamla skala; komplexa strukturer och progressiva byggnader jobbar tillsammans med Max Birbaums ändlöst vindlande leads med känningar av tidiga In Flames, utfyllt av en rytmsektion som ger fullt understöd och gör dessa sektioner väldigt intensiva.

Lyriken, med grund i det historiska och fantasy - vedertaget för genren - har en mörk kant som gränsar till det Lovecraftianska. Dessvärre tar avsaknaden av djup och immersion i Alex Vornams sångprestation ändå en del från upplevelsen. Stundtals gnällig och nasal förkroppsligar han inte den power som musiken runt honom utstrålar, och bristen på kraft och eftertryck gör att de massivare partierna, som de mörka thrashvibbarna i orubbliga The Kraken - en episk behemot på nio minuter - inte får det stöd som behövs. Hårdare semi-growls fyller ut i vissa ställen, bland annat i vrålsnygga shredfesten The Hour Of Dying, och lyckas på så vis ge något mer djup och mer kontrast till Vornams ljusare mellanregister. Inte för att Vornam på något vis är en dålig vokalist; smått lik Jason Tarpey (Eternal Champion) och med en dos sjuttiotalspatos är det inte svårt att se tjusningen han i sina starkaste stunder skänker, med närmast hypnotisk inlevelse. Den naturliga stjärnan här är Birbaum, vars exceptionella ledgitarr lyser genom de långa spåren som utgör skivans 55 minuter. Från den långsamma, melodiska sologlansen i Cimmerias avslutande minuter till den frantiska riffattacken tillsammans med Kay Hamacher i Hadrian Carrying Stones eller They That Walk The Night.

Musiken kunde bestämt tränga än djupare i skärseldsmörkret; den avslutande lilla balladen Earendil, akustisk och mjuk känns mer som en mellanakt till tyngre riter. Om det är ett varsel inför vad som komma skall återstår att se, men i dagsläget hade den gjort sig bättre tidigare i spellistan, medan den längre balladen Gone Astray - vars känsla och stämning är mycket lik Earendils, om än med snirklig ledgitarr från Birbaum - kunnat klippas helt. Egentligen är det produktionen, som inte ger gitarrsoundet den mörka klarhet det förtjänat som är syndaren i detta drama; också trummorna och basen hade tjänat på att vara fylligare, för att verkligen uttömma hela reservoaren i de långa, progressivt baserade instrumentala passagerna som Birbaum så stiligt leder. Ett inte helt enormt problem visserligen, då känslan likväl infinner sig när musiken som allra mest drar en in. Då är det lätt att återkomma till The Kraken, detta epos om den väldiga leviatan som döljer sig havsdjupens dunkel, och dess fullkomligt galna andra hälft. Just där är det världsklass, och trots små brister visar Lunar Shadow att de alls icke kommer att lägga band på sig i det området. Fans av traditionell heavy metal och dess moderna inkarnationer bör bli utom sig.

Bästa låtar: The Kraken, Cimmeria