Efter en stark debut i Invisible, The Dead (2013) återkommer Damnations Day med sin andra fullängdare, A World Awakens. De tre australienarna har ett modernt power metal-sound med stark bas i dubbla gitarrer, ordentlig riffbyggnad och starka sångmelodier. Inte helt olikt det moderna Pyramaze som introducerades på Disciples Of The Sun (2015), även om grundinställningen är av annan börd. Damnations Day inför subtila keyboards ämnade för mörklagd atmosfär och inte ledmelodier, även om små undantag görs där rollen blir tydligare framhävd, och istället är det Mark Kennedys och Jon Kings gitarrer som står i största fokus, medan det mesta i melodisk väg kommer från den förstnämndes sång, vilket görs uppenbart redan i inledande The Witness vars småthrashiga ådra leds framåt av en stark Kennedy. A World Awakens tar det bästa från debuten och gör det ännu lite bättre, något mindre thrash-vinklat och presenterar smärre progressiva lutningar.

Gitarrarbetet sedermera är en rytmisk best, tillsammans med köttiga baslinjer från gästande Dean Wells (Teramaze), som också producerat och mixat, och Dean Kennedys massiva trummor. De klara, drivande riffen i till exempel ovan nämnda The Witness eller smått monumentala titelspåret visar ett ursprung inte helt power-baserat, medan det är i de långsamma harmoniska passagerna som King glänser starkast. Medan första halvan känns mer formulaisk verkar den andra hälften vara mer inspirerad och utsvävad mot progressiva rörelser, även om de inte blommar ut helt. Det är den korta balladen Into Black, som trots finstämda gitarrer inte alls lyckas engagera, tydligt delar upp albumet i två halvor, varav den andra hälften är klart starkare, med inledning i kraftiga To Begin Again, med melankolisk utgångspunkt och sedermera kraftiga låtar som drivs av Kennedys och Kings tryfflande riffverskamhet och klara ledmelodier från den senare.

Med det sagt är skivans första hälft alls icke något att kasta skit på, då den likt skivan som helhet är präglad av en sorts mörk melankoli. Det framhävs genom det mörka gitarrsoundet och en genomgående inlevelsefull sånginsats av Mark Kennedy. Smått aggressiva tongångarna i inledande The Witness går till rytmiskt fläskiga Colours Of Darkness som ändå med skepnadsombyten och gott om känsla är utvecklas till ett av skivans bästa spår, men detta varvas också med trista I Pray vars långsamma utstakning mest är tråkig, snyggt trumspel av Kennedy till trots. Skivan brister ändå en del i jakten på fulländning. Den bygger i mycket på en mörk sinnesstämning och saknar ett uppvägande ljus. Refrängerna, ofta starka och säregna, har inte den direkta slagkraften som kanske önskats. Också de progressiva lutningarna kunde gått ha utforskats mer djupgående. Avslutande Diagnose är ett starkt exempel därav, som rullas upp och kulminerar i ett storslaget gitarrsolo följt av en Maiden-lik akustisk avslutning, för att således runda av albumet på ett stilistiskt vis som får en att vilja höra mer. Kanske när världen vaknat.

Bästa låtar: Colours Of Darkness, To Begin Again, Diagnose