Som alla och envar vet har planeterna ställt sig på linje, kosmos balanserats och några svarta hål täppts igen med typ sockervadd eller något. Power metal-genrens urfäder Helloween har återförenats (nästan; vila i frid Ingo) för en majestätisk turné i pumpans stjärntecken. I kölvattnet från detta uppstår också en episk tragedi. Roland Grapow har nämligen bestämt sig för att tjäna en hacka eller två på återföreningen, medan han står utanför och grätar över att han inte fick vara med. Och med hans nuvarande band Masterplan i kreativt stillestånd fanns det bara en sak att göra; spela in en cover-skiva med en handfull Helloween-låtar från Grapows ämbetstid i det legendariska bandet. Det var en tolvårig period som uppgjordes av fem fullängdare, med kulmination i The Dark Ride (2000). Masterplan är en helt annan sak. Den senaste fullängdaren var sorglig, och därefter kom en liveskiva som inte lämnat några intryck alls. Grapow är en skicklig låtskrivare, som ges prov på enligt några av urvalen här, men också på Masterplans första skivor och den allra första med Serious Black. Han ligger bakom några power metal-hymner av högsta klass, men för att det ska bli något måste han omges av rätt folk. Något som inte stämmer i Masterplan; där finns inte längre någon Uli Kusch, någon Janne Warman eller någon Jørn Lande.

Låtarna är i stort sett samma som Helloweens original, enkelt monterade i Masterplans doningar, med lite fräschare produktion än de tjugofem år gamla originalen. Musikaliskt är de välbekanta, och Grapows teknik fungerar ännu i de bästa stunderna. Still We Go har fortfarande kvar samma intro; det var inte nödvändigt då och det är inte nödvändigt nu. Refrängerna har en förmåga att låta otroligt sega och tröga, något som inte kan attributeras till två punkter. Den första är det jag redan nämnt; bristen på nytt. Kraftigare, framhävda keyboards hade kunnat förvandla storvulna partier till den epik de förtjänat och en i mixen dämpad gitarr hade fått även den stundtals väldigt dolda basen att framhävas. Den andra punkten är sångaren. Rick Altzi ersatte Jörn Lande i Masterplan för fem år sedan och har sedan dess släppt en fullängdare (två om PumpKings räknas) med bandet. Altzi har varken Michael Kiskes himlavalvspipa, Andi Deris charm eller Jörn Landes råa inlevelse. Den förstnämnda bör han inte ens gå i närheten av (varför The Chance är så menlös att den inte ens går att skratta åt). Han duger inte till power metal-vokalist, så att han fortsätter försöka är förbryllande. Karln har haft sina ljusa stunder (Ancestral Dawn, någon?) men vid det här laget är dags att ge upp hoppet. Släpigt, trött och knappt ens en skugga av de stora namn han här försöker nå upp till.

Innan jag blir alldeles för nitisk ska det också låtas bli sagt att Pumpkings har ett par uppvägande kvaliteter att ta i beaktning. Visserligen är det mest indicier, men det ska likväl bli sagt. The Time Of The Oath har den där välpassliga episka bakgrunden mot vilken Grapows gitarr gott kunde fått luta sig i större utsträckning, och som sådan är den även här svår att misslyckas med, medan den underskattade Mankind lyckas förvånansvärt bra. Den har till och med hyggligt bra sång av Altzi. Originalet var ju långsammare även med Kiske, och medan den inte når dit är den nya versionen godkänd. Vidare känns Music, som gjorts tyngre och dovare, mindre som ett experiment och mer som en prickad punkt. Tråkigt bara att den i grunden är en rätt halvtaskig låt. I grund och botten är PumpKings ett uppenbart cash grab som hafsats ihop efter Helloweens återförening med Kiske och Hansen, och det går bara inte att komma ifrån att det känns som om låtarna berövats sin själ. Ett par spår är helt okej, men ingen i sitt rätta sinnesstånd skulle spela PumpKings när originalen står att finna ett par klick bort. Och vem fan samplar Crazy Train till The Dark Ride? Det är ju fullkomligt antitetiskt till vad som gjorde fanstyget så bra från början. Betala inte för det här.

Bästa låtar: Mankind, The Time Of The Oath