Danmarks Pyramaze gjorde comeback för ett par år sedan, och är redan tillbaka med en uppföljare; den emotsedda Contingent. De är ett band som kommer att präglas av diskussionen om huruvida det var bättre förr, under den så kallade ”Lance King-eran”. Men, för att förstå Pyramaze idag är det viktigt att förstå en viktig bit av dess historia. Lance King-eran - de två första skivorna, Melancholy Beast (2004) och Legend Of The Bone Carver (2006) har sitt namn efter skivornas vokalist, men var egentligen starkare präglad av grundaren och huvudsaklige låtskrivaren Michael Kammeyer. Också han avvek under Pyramazes tid i limbo, för att ersättas av den välrenommerade Jacob Hansen (Invocator), som producerade de två första albumen och är välbekant med Pyramazes grund. Med grundaren Kammeyer borta ur bilden uteblir naturligtvis också hans stil. Hans makalösa känsla för organsika gitarrleads och hans proggiga gitarrsound har ersatts av ett mer modernt och tuffare riffbaserat sound, som visades upp som en kraftig tour de force på Disciples Of The Sun (2015) som såg okände Terje Harøy (ex- Memorized Dreams) ta över sången. 

Contingent gör genast uppenbart att Pyramaze styrt mycket åt ett mer svårgreppat progressivt sound, med mer tekniskt gitarrspel och invecklade strukturer. Förpackat i fem-minuterslåtar hålls det ändå relevant och stadigt, trots att ett par låtar gott kunnat bli längre. Mestadels är Contingent en science fiction-följetång i mid tempo-stil, med Jonah Weingartens keyboards som melodisk ledstjärna. Även fast även det förekommer är Weingartens keyboards mindre ställda på cinematiska orkestrationer och snarare på atmosfärskapande anspelningar till den tidigare diskografin. Framför allt Legend Of The Bone Carver, och extra mycket i de instrumentala interluderna som bär albumets namn. Hans ensamma intron till Star Men och A World Divided och atmosfäriska backdrops skivan igenom är en bärande faktor till att musiken trots allt känns väldigt mycket Pyramaze. Melodierna och ledgitarrerna är inte lika dränkta i mystik som på tidigare alster, men likväl kraftiga i välkomponerade solon. Däremot är gitarrerna allra mest fokuserade på riffen, där Hansen och Toke Skjønnemand visar sig vara en väldigt stark duo tillsammans.

Förutom de båda en massiv rytmsektion ledd av trummisen Morten Gade Sørensen (Anubis Gate, Wuthering Heights) och Hansen, som också agerar bassist. Sørensens trumspel är energiskt och tight, perfekt för det progressiva sound Pyramaze alltid flirtat med, och hans timing är precis. Bland de många fenomenala spåren finns A World Divided som exempel, en känslofyllt melodisk historia med Weingarten i stort fokus tillsammans med Harøy, men också grymma trumlinjer från Sørensens sida, liksom i den tuffa inledningslåten Land Of Information. Där visar Pyramaze hur de vuxit och förenats; med inlevelsefull kemi och närmast felfria insatser, ner till den ovan nämnde Weingartens ledande keyboards. Weingarten är rådande albumet igenom, och ska nämnas i balladen The Tides That Won't Change, en duett med Kristen Foss som saknar samma passionerade kraft som fanns i She Who Summoned Me (Legend Of The Bone Carver) och den fenomenala Legacy In A Rhyme (Immortal, 2008), framför allt då Harøy gör sig bättre när han får vara lite hårdare.

Power-soundet har inte helt övergivits, men skyfflats bak för en betydligt mer progressiv grund, något som Disciples Of The Sun påbörjade men inte utvecklade till fullo. Ändå känns övergången genuin och Pyramaze som enhet starkare, Hansen mer bekväm i sin roll som låtskrivare. Framför allt levererar Harøy en insats som lyser av otrolig pondus. Harøy tar en del inspiration från Lance King i sitt anförande, men har en naturligt hårdare och skitigare sångröst, utan att för den sakens skull vara naturligt aggressiv. Där King trollband med en närmast naturlig mystik sätter Harøy hårt mot hårt genom sin råare intoning. Han har sedan perfekt matchning i Hansens och Skjønnemands riff som ständigt söker nya riktningar, för ett Pyramaze i utveckling, vare sig det är det långsammare tryckandet i Heir Apparent eller den snabbare avslutningen i snygga Symphony Of Tears, som med snarlika sångmelodier och hooks genast för tankarna till Fearless från förra skivan. Contingent utgör en välkommen utveckling i Pyramazes sound, ett intressant spår att följa, oavsett om det fjärmar en del av fanbasen; det kan ta tid att komma in i, men växer sig starkare med varje lyssning. Medan jag fram till albumets release tog del av omdömen av högsta klass och trodde att, det kan inte stämma, har Pyramaze visat att det kan det. Och trots det är det något som utan tvekan tycks fattas Pyramaze. Nämligen Michael Kammeyers känsla och levande ledgitarr.

Bästa låtar: Land Of Information, A World Divided, 20 Second Century, Symphony Of Tears

Read the review on the Metal Archives