Called it. The Last Full Measure fullbordar dalapojkarna Civil Wars trilogi om slaget vid Gettysburg, utkämpat under några ödesdigra dagar i juli 1863. Namn och skivtitlar till trots är bandet inte fullt ut förankrat i det amerikanska inbördeskriget, utan mer i historia generellt. Våldsam sådan, och mycket av inspirationen är hämtad ur film och literatur, vilket låttitlar som Gangs Of New York och People Of The Abyss vittnar om. Soundet på The Last Full Measure är fullt ut metalliskt - maffig rytmsektion och en del fläskiga riff hämtade ur amerikansk skola snarare än det förflutna i Sabaton, med Daniel Myhrs (ex- Sabaton) keyboards som avbrytande och stämningsläggande faktor mer än ledstjärna. Storvulna refränger matchar de en kan höra på de tidigare alstren. Det har varit ett aktivt Civil War de senaste åren, då The Killer Angels släpptes redan 2013, och uppföljaren Gods And Generals så sent som 2015. Utvecklingen sedan dess är tangibel; Civil War känns mer samlat, mer på samma sida och samma plan. Låtarna i sig håller bättre, och helheten känns starkare.

The Last Full Measure ser ett mer experimenterande Civil War. Den stora frågan är vad i hela friden som pågår i Tombstone, vad rytmspelet vill få fram. Experiment åsido, det här funkar inte på något plan - synd med den feta refrängen. Fötterna står ändå stadigt i bombastisk power metal, med den episka intonationen i öppningsspåret tillika singeln Road To Victory och uppenbara minnestrippar till Sabatons Carolus Rex (2012) står att finna i låtar som A Tale That Should Never Be Told och Deliverance. Riffverken drar paralleller till stora namn som Iced Earth och Dio, med stora stunder i framför allt inledningslåten Road To Victory, som är en av höjdpunkterna på skivan. Nils Patrik Johansson (Astral Doors, Wuthering Heights) vet helt vad han gör, hanterar sin röst enligt konstens regler och vårdar sin egen status; han håller musiken förankrad i en åttiotalsklingande stämning, med själfulla insatser som i Gangs Of New York och starka Deliverance. Emellanåt något mycket layered vocals; karln klarar sig ofta på egen hand, vilket gör att ett par refränger känns lite onödigt låtsat episka i vissa fall.

Ett av huvudnumren är avslutande titelspåret, vilket också avrundar den tidigare omnämnda Gettysburg-trilogin. Hela sviten är baserad på Michael och Jeffrey Shaaras böcker som givit de tre skivorna sina namn. En själfull mid tempo-historia som storligen bryter av från en av skivans största brister; trots en del små avstickare är mycket av materialet sig likt låtar emellan. De mest unika spåren här är de med lite längd, lite tyngd att låta varje beståndsdel av Civil War glänsa; när Rikard Sundén och Petrus Granar får solo-duellera för att sedan låta Myhr ta över innan Johansson brister ut i storskalig refräng. Desto tråkigare i till exempel Gangs Of New York och Gladiator som ändå inte gör lika stor impakt som de mer utstickande låtarna. När de starka punkterna räknas ihop är det ändå lätt att se att Civil War vuxit till sig. The Last Full Measure överglänser, om än kanske marginellt, bägge föregångarna, och att jämföra med Sabaton som helt gått vilse är fullständigt överflödigt. Det blir intressant att se var Civil War tar vägen härefter, nu när trilogin nått sin konklusion. 

Bästa låtar: Road To Victory, America, The Last Full Measure