The Deadliest Scourge är ett försök till debut av ett grekiskt The Silent Rage, som spelat i tio år och först nu kommer med en fullängdare, släppt i enbart 500 exemplar. Deras aggressiva stil har tagits emot väl på sistone, liksom vokalisten Stavros Giannakopoulos insats på albumet. Giannakopoulos låter till och från väldigt aggressiv - kanske en återkoppling till att han också huserar i thrashbandet Double Square - men med en Dio-lik melodisk ådra snarare än den hårdkantade stil en återfinner hos exempelvis Andreas Babuschkin (Paragon) eller snart sagt valfri thrash-vokalist. Sin Of A Pilgrim gästas av Apollo Papathanasio (Spiritual Beggars, ex- Firewind). De två är faktiskt inte helt distinkta; hade jag inte läst på så hade jag aldrig tänkt på att det skett ett sångarbyte för en låt. Det hjälper kanske inte heller att låten i sig är kort och anonym bland ett i övrigt relativt starkt och versatilt låtmaterial. Giannakopoulos lägger kraft i refrängerna, men det blir ofta något scream-liknande som inte alls har i musiken att göra. Till och från visar han också prov på ett högre register, som inte alls får komma till sin rätta; han håller sig bekvämt nog i sitt mellanregister och avviker inte alls nämnvärt.

Också musiken vidrör de aggressiva bitarna, utan att släppa sin melodiska touch. Inte helt olikt Firewind, fast utan den slående virtuosen på gitarrsidan. Gitarristerna Nikos Siglidis och Kostas Krikos dubbel-yxattack sätter en riffdriven approach, snarare än en stil som sätter de båda i fokus. De har ändå sina stunder att glänsa; Between Harmony & Sorrow och The Right To Dream har albumets bästa gitarrsolon, och den förstnämnda, snabb och aggro-melodisk är också en av skivans höjdpunkter överlag. Maffiga riff som i Proselytize The Masses visar hur kapabla de är, liksom gitarrapproachen i ovan nämnda The Right To Dream, vilken kanske är den låt på skivan som mest bygger på melodiska lead-slingor. Överlag saknar refrängerna eftertryck. De känns sammansmältna med verserna på ett inte helt snyggt vis och resultatet blir att de lätt glöms bort.

Vladimir Reshetnikov (Arkona) och Yossi Sassi (ex- Oprhaned Land) gästar, och spelar oud respektive säckpipa i avslutande Shadow Spirit. Uppenbarligen är det den låt som sticker ut från mängden mest. Tyvärr har vi fått gå genom trista och mer generiska låtar som titelspåret, Stormwarrior och den riktigt trista A Piece Of Eden för att komma så långt. Och inte heller avslutas skivan på topp; Shadow Spirit är en halvmesyr till ballad som jag hoppades skulle brisera i den aggressiva touch hörd på resten av skivan, men icke. Albumet har verkligen starka sidor; aggressiviteten är inte utan cojones och de musikaliska insatserna är goda. Framför allt gitarriffen och några solon är riktigt kapabla. Däremot är albumet inte nyskapande, och det känns som om vi hört det mesta innan, och det finns inte tillräckligt mycket av det starka materialet för att fylla ut en fullängdare.

Bästa låtar: Between Harmony & Sorrow, The Right To Dream