Brasilianska Septerra formerades för över tio år sedan. Efter många om och men är nu det independent-släppta första albumet här; Freedom Of The Dark One. De är en country 'n' western-orkester utan dess like, mycket beroende på att de spelar progressiv power metal. Introt Nightfall hade de nog bara med för att de gillade namnet, för det är på alla sätt bara ett intro till första låten, Nightmare (The Terror From Within), som klippts loss. Men redan där börjar kvalitativt riffande och det är aggressiv power metal av den mörkare sorten som står att vänta. Det blir uppenbart redan i introt att Bruno Maistrello har fått mycket att göra, i egenskap av Septerras yxman. The Well Of Nothingness blandar feta, mörka riff med långsamma, akustiska partier, men trycker långsamt och obönhörligt framåt. Temposkiften och ombytlig atmosfär vägleder den första hälften, för att sedan explodera i stentuffa riff och blästrande solo. Maistrello får ofta visa sin expertis i flera kategorier.

Thrashigare låtar som Forlorn Hope och melo-thrashiga Dark Symphony har också den saken gemensamt; Septerra håller sig inte till samma spår ens i enskilda låtar. Temposkiften och snabba övergångar snabba, massiva riffpartier mer tuff sång till hemsökande långsammare bitar. Renata Salles är en begåvad sångare, som förstår att använda sin röst effektivt. Den ligger naturligt åt det mörkare hållet, och för att matcha musiken håller han den där, trots att han säkert lätt skulle kunna gå uppåt. Han fluktuerar visserligen en del, men är stabil som sämst och chockartat tuff på sina ställen. I de lite skrikigare partierna kan han påminna lite smått om Bloodbounds egen Patrik Johansson, men det går över. Det bästa hos honom, är att han hittat stämningen i musiken och lyckas förhålla sig till den. Det är något som inte alla klarar av.

Beneath My Skin ser en ökning av keyboarden, som lagts över några riff och ger ännu en annan dimension. Septerras sätt att väva in keyboarden snyggt och oftast låta den vara underställd Maistrellos gitarr är föredömligt. Å andra sidan ska inte underskattas hur keyboarden kunnat användas för att skapa atmosfärisk inlevelse, speciellt i det tematiska mörker som Septerra förhåller sig till. Här har den inte utnyttjats till full potential, men det kan ju vara jag som är petig. Jag vet inte riktigt vad som förssiggår i Sacred Gates, med det helmysko rytmpartiet i verserna. Någon sorts rysk electro-polka, skulle jag gissa. Det låter inget vidare, men Salles visar vad han går för under låtens längd; från mörka, nästan gutturala domedagspartier till inlevelsefyllda skrik. Låten utvecklas, men den är förstörd från början, tyvärr.

Keeper Of Dreams har ett långt, sprakande intro som efter hundra sekunder blir till ett semi-akustiskt balladliknande mästerverk med tydliga folkinfluenser och melodisk inlevelse. Inte den heller håller sig i gungan, utan briserar med ett growl och pendlar sedan mellan behemot-liknande tyngd och det där finkänsliga. Den - liksom skivan i helhet - utmanar på flera plan och går helt klart hem. Progressivt helt klart, men att helt kategorisera det som power vore fel, för här finns fler element att ta del av. Ett varierat album, mycket kompetent och med full förståelse för bandets styrkor. Som det är, egentligen ganska grundläggande, men med potential. Skivan når en timmes längd, vilket kanske inte är helt nödvändigt; en del utfyllnad - och den experimentella Sacred Gates - kunde ha klippts bort för en lite mer enhetlig, koncis upplevelse. En upplyftande debut i mörkrets tecken, och jag hoppas på att det inte blev det sista vi hörde.

Bästa låtar: Keeper Of Dreams, Dark Symphony, Nightmare (The Terror From Within)

Read the review in English