Efter en relativt snabb genomgång av debutskivan och uppföljaren Shadows finns det något av en bakgrund, när nummer tre, den färska Master Creator drar iväg. Albumet inleds melodiskt nog med den snabba Creation Of Reality, som fokuserar mycket på ledgitarren, spelad av Flo Laurin. Han hanterar också rytmgitarren den här gången. Kvar finns inte Marcus Siepen, som lirade på förra skivan, och som vi känner som Blind Guardians eviga rytmgitarrist. Från Blind Guardian hittar vi fortfarande trummisen Frederik Ehmke. Musiken böjer sig inte, utan plöjer utan pardon. Sinbreed fyller i en del av de luckor som kändes ofyllda på Shadows. Vi har samma sorts speed metal-riff, i Across The Great Divide, och samma sorts melodiska power i inledande Creation Of Reality.

Laurins många snygga stunder inkluderar inte minst det simpelt ljudande, men exkvisit framförda titelspåret, och hypnotiska mid-tempomanglaren The Riddle, mörk och elak. Också just i titelspåret märks det tank-liknande tryck vilket Ehmke lägger på kaggarna. Han tar, och ger sig själv, mer plats här än i Blind Guardian. Av någon anledning var hans gästspel i Avantasia det första jag hörde av Herbie Langhans, i vetskap om karlns namn. Utan att lägga för stor vikt på det hade jag tidigare sprungit på honom i Seventh Avenue, som säkerligen aldrig slipper undan epitetet ”kristen metal” - hur nu det beskriver ett sound. Sinbreed är i alla fall en typiskt tysk aggressiv variant av power metal, populariserad av band i stil med Grave Digger och Iron Savior, men med ett betydligt modernare sound. När han gästade Avantasia sänkte han sången med en oktav.

Sinbreed ger Langhans mer utrymme att vara sig själv, och han är skrikig och hård, med en raspig röst i stil med Andi Deris (Helloween) och kanske något av Andreas Babuschkin (Paragon). I lugna partier, som i balladen At The Gates, visar han en något känsligare sida, men håller ändå inte det raspiga, hårda, helt i schack. Det funkar, på något vis, trots att At The Gates kanske är en halvmesyr och något trist, musikaliskt, med tråkigt pianospår och något förutsägbar uppbyggnad. Moonlit Night har skivans bästa riff, och en nästintill galen Langhans snyggaste insats den här sidan om goth-power i Avantasia. Den melodiska refrängen går inte i samma tempo som mycket av resten av skivan, utan bryter av och ger en stämningsfylld bild, trots att den helt klart är en del av samma helhet.

Från Shadows känns utvecklingen naturlig; de är tajta, och gör sin grej på ett snyggt och respektabelt sätt. Å andra sidan kanske det har gått något för fort sedan förra skivan. De bästa låtarna är av otroligt hög kvalitet, men här finns också ett par utfyllnadsspår. Master Creator är över på 45 minuter jämnt, och den längsta låten - inledande Creation Of Reality - sträcker tre sekunder över femminuters-strecket. Albumet är koncist, utan skitsnack, men det saknas något större att inge mer karaktär och visa vad de verkligen är kapabla till. Sinbreed har i slutändan sållat sig till den mogna skaran tyska speed power-band, och bör ta plats bland dem naturligt; de lyckas blanda in sin egen touch, och med Master Creator ta ett steg framåt. De bästa låtarna här är de något mer renodlade power-låtarna; Moonlit Night och The Voice, framför allt, men Sinbreed har inte sparat på krutet i de aggressivaste bitarna heller. Det finns inte i överkant mycket till experiment på Master Creator. Det är i mycket ett sorts album en kunde förvänta sig av ett redan väletablerat band, tio-tolv år in i karriären. Sinbreed gör det med sådant eftertryck att de inmnydigar samma auktoritet som ett sådant band.

Bästa låtar: Moonlit Night, The Voice, Creation Of Reality