Dragonheart är en brasiliansk power metal-orkester med tre album i bakluckan. De släpptes alla under första halvan av 2000-talets första årtionde. Det senaste kom 2005, varpå det varit tyst. Med ett tio år långt tomrum sedan förra skivan får The Battle Sanctuary nästan räknas som comeback. Det ska däremot visa sig att de inte borde ha bemödat sig med den saken. Tyvärr är deras sound så tomt och sångaren André Mendes näst intill uttryckslös att det räcker med att höra ett par låtar för att jag ska tröttna. Till på det spelar han också gitarr, något han gör mycket bättre än han sjunger, tillsammans med Marco Caporasso. Ett väldigt blockigt album på närmare en timme, där det mesta av materialet känns helt oinspirerat och lider stor avsaknad på själ.

Mendes släpar och saknar den harmoniska inlevelsen i musiken som kunnat ge den en viss skjuts. Till och från gapar och skriker han så det rentav låter riktigt illa, och bara är oljud. Hans rensång är inte heller bra, utan gäll och trött. Visst, jag förstår att hans raspiga oväsen ska ge påminnelse om exempelvis Piet Sielck (Iron Savior) och Jon Oliva (Savatage) och återkoppla till den tyska skolan av speed/power metal, men det faller platt. Till och från försöks det också med sång i flera lager, för att ge den där kör-känslan som en ofta hittar i power metal, men det är så klumpigt gjort att det bara blir fult. Refrängerna är allt som oftast dåligt genomförda och utan någon klar refräng-känsla. Balladen Marching Under The Stars ska ge lite episk allsångskänsla, men den är fullständigt värdelös på alla plan, med uselt flöjtspel och kass sång. Den akustiska gitarren är lite småskön, men det överväger inte låtens dåliga sidor.

The Arcane's Palace avslutas med ett kort gitarrsolo som av någon anledning gömts på tok för långt ner i produktionen så det knappt hörs alls. Synd, för det var inte alls illa. Faktum är att gitarrerna är Dragonhearts starkaste sida. Medan Mendes och Caporasso har en del ordentligt menlösa riff på sitt samvete på skivan, har de också några riktigt ljusa stunder. I låten Inside The Enemy's Mind kompletterar de varandra snyggt med ett par fina gitarrleads och matiga riff. Synd att Mendes sång förstör låten totalt. Forged In Metal har ett duktigt bra intro, med bra rytmsektion och tighta riff, men också den blir outhärdlig ju längre den lider. Men det som blir klarare för varje låt är hur begravda gitarrerna är i produktionen. På tok för långt ner, medan brölet som passerar för sång är på tok för högt. Och jag kan fortsätta prata om varenda låt, och peka på allt som låter illa, men jag orkar inte. Make it stop!

Bäst: Vissa gitarrbitar, exempelvis Inside The Enemy's Mind

Sämst: Battle Lines

http://www.getmetal.com/?p=15783 - Read the review in English