Vafalls? Sedan när började jag lyssna på svensk nittiotalsmyspunk? Jag skyller självklart på Love Tyger, som valde ämnet. Gryningstid släpptes i alla fall i mitten av det bleka och mörka nittiotalet. Den mesta ordentliga musiken låg i viss dvala. Kommersialiseringen hade satt prägel på det mesta andra. Årtiondets första hälft bars upp i stolt tradition av Pantera, men icke. Det är Dia Psalma han har valt. Och inte kunde han välja skivan med Atomvinternatt, heller. Som det mesta inom musik som kommersialiserats har sången en stor fokus i Dia Psalma. Micke Johansson är en kapabel sångare med gedigen och unik sångröst, ofta med stor inlevelse i det han sjunger lyckas han ändå hålla fötterna på jorden. Produktionsmässigt har tyvärr sången fått för mycket fokus, så till vida att de musikaliska insatserna - vilka jag inte skäller ut i överkant - trängs undan.

Texterna, som mestadels skrivit av Johansson själv, är också smått ikoniska för den svenska scenen. Allt, eller åtminstone det mesta, ska handla om vemod och melankoli. Det är ju som att hänga med Valle. Ska det behöva va så här? Men historierna som förmedlas, om än med lidelse i rösten, engagerar inte särskilt mycket. Ämnena är spridda nog att de flesta ska kunna hitta ett ämne att identifiera sig med, men varje enskild text går inte alls särskilt djupt in i ämnet den behandlar. Jämför (helt utan anledning och jävligt orättvist) med nittiotalets bästa alster, The X Factor, där varje låt inte bara textmässigt utan också musikaliskt reflekterade den plågade själens mönster. Dia Psalma håller sig på ytan för det mesta. Åtminstone upplever inte jag att jag tas särskilt mycket djupare. Undantaget är väl Hon Får, som kanske är skivans mest uppseendeväckande och välkända låt. Låten vågar ta upp barnvåldtäkt och andra sådana mysiga grejer. Det är den bästa låten på skivan, med den klassiska fiolmelodin av Sara Edin och mysiga riff och en perfekt sånginsats av Johansson. Just här glänser han, mycket tack vare att texten lyckas engagera (något som annars bara händer i Atomvinternatt, som återfinns på B-sidan till just Hon Får).

Det mesta av musiken är troligtvis orsaken till att spola-knappen uppfanns. Framför allt ska sista låten Sol Över Oss nämnas. Seg, fånig och fullkomligt tappad på huvudet. En låtsasballad, som visar Johanssons sämsta sida. Mamma (låten, inte personen :3 ) är rätt menlös i sin tradiga uppradning av ett fiktivt barns mammas dagliga eskapader och frånvaro. Musikaliskt är den trist och urvattnad redan innan den kommit förbi första versen. Detsamma gäller flera andra låtar, som Alla Älskar Dig och den heltrista Gryningsvisa I D-moll. Tro Rätt, Tro Fel är det andra av skivans mest välkända spår. Mysig punk allestädes och med det där sköna gitarrspåret och småtunga riff i verserna gör det till en inte helt värdelös liten stänkare. Tråkigt nog är Johanssons sångmelodier inget vidare, utan mest förutsägbara och trots att ämnet springer iväg en bit från övriga skivan blir det inte heller här särskilt engagerande. Bakgrundssången förresten, är bedrövlig.

Det är i Den Som Spar som Fredrik Blombergs bas låter bäst på skivan. En mysig baslinje följer genom en i övrigt ganska tam låt som handlar om Farbror Joakim. Det instrumentala mittpartiet i låten är dess bästa del. Som det är tycker jag att basen låter mer - positivt så - under skivans andra hälft. Den är anmärkningsvärt framlyft i Kalla Sinnen, men utan att vara särskilt bra för den sakens skull. Ändå är den låten en bra, tuff låt med drivande riff. Tyvärr är Johanssons gitarr smått frånvarande under hela skivan, trots ett par stunder där han får glänsa även med den. Slutligen tar skivan slut med ett dolt spår, som bara är helt överflödigt (varför det ursprunligen gömdes, tippar jag). Tur att den bara är typ en minut lång. Trots en del ljusa punkter är Dia Psalma bara ett band som bara inte lyckas gripa tag och engagera. Ett par låtar går att minnas, men det mesta förpassas till periferin. Varför ska jag lyssna på Love Tyger så mycket? Usch, jag tror det är bättre jag tar Seeker Of Steels förslag nästa gång istället.

Bästa låtar: Hon Får, Requiem (introt)