Manimal hörde vi först i den inte helt övertygande debutskivan The Darkest Room, släppt för sex år sedan. Tvättäkta fans kan ju ha hängt med längre än så och hört göteborgarnas demos, släppta några år innan det, men jag nöjer mig med fullängdarna. Den färska Trapped In The Shadows är alltså bandets andra släpp, och med sex år på sig kan en tycka att de borde ha haft gott om tid att skapa riktig magi. Jag vägrar tro att de någonsin skulle ha haft annat för sig, som jobb eller så. Jobb är bara en myt. Det rivstartar kraftigt med sexminutersmonstret Irresistible, och det slår som en vägg. Och falsetterna regnar. Samuel Nyman vill så gärna vara Ralf Scheepers (Primal Fear). I det här fallet är det viktigt att komma ihåg att Scheepers mer än allt annat vill vara Rob Halford, så redan från början blir målen ouppnåeliga. Därför är det falsett på falsett på falsett och registret sänks endast i korta stunder. Variationen hade mått mycket bättre av mer av den varan, för att han kan sjunga råder inga tvivel om. Det blir bara tjatigt med ständig falsett. March Of Madness ser en något nedtonad version av sångaren. Medan trummorna låter smått mysko både i refräng och vers, för högt lyfta i mixen, håller Nyman otroligt bra stil och gör en av skivans bästa insatser. Mycket tack vare att han håller inne med falsetterna annat än när det ger maximal effekt.

Yxmannen Henrik Stenroos håller liv i det mesta av skivan, som tur är, och håller det från att bli alltför tråkigt. Medan riffen inte alltid är särskilt innovativa eller utmanande håller de åtminstone tillräckligt hög klass för att hålla lågan brinnande. Han glänser mest i solona (något som jag ofta brukar beskylla gitarrister för att göra), men den relativt grundläggande låtuppbyggnaden som verkar gälla för majoriteteten av skivans låtar ger honom inte mycket rum att visa upp sig. Han har ändå sina fina stunder, inte minst i Invincible, en snygg låt som mestadels hålls uppe av gitarren. Nyman blir jobbig. Titellåten är en midtempo-historia där Nyman återigen visar hur han kan klara balansen mellan normal sång och det höga registret på ett bra sätt. Och trots att låten mestadels är otroligt standard på alla sätt och vis, är det en riktigt bra visa med köttiga riff som sätter sig fast. Också Silent Messiah ska nämnas som ett av skivans bästa spår, trots överdrivna falsetter återigen, med maffiga riff och en mycket snygg trumsektion. Här passar allt ändå in och ger en helhet som sitter där den ska.

Man-Made Devil är en sjukt tråkig historia, där gitarren nästan är frånvarande, och bygger mycket på en långsam rytmsektion. Bassisten Peter Mentzer är bra under mesta delen av skivan; stadig och säker och levererar baslinjer i följd med vad som krävs, utan att få för mycket rampljus. Också Rickard Mentzers trummor håller klass, även om jag till och från undrar vad som står på med hur de låter. På tok för framträdande här och var. Udo Dirkschneider (UDO, ex- Accept) gästar i The Journey. Han kommer alltid, för mig, att vara förknippad med historien om en exkrementinsmetad bajjamajja, och det går inte att komma förbi. Nästa låt. Det är en del tysk heavy power över Manimals sound, i likhet med just UDO och Primal Fear, ett släng av Iron Savior och kanske rent av lite svensk Dream Evil på sina ställen. Det ljuder hela tiden bra, och löper aldrig någon risk att sjunka under godkänt. Men inte heller imponerar Manimals andra skiva tillräckligt för att stiga särskilt långt över godkänt. Är en överdrivet förtjust i just ovanstående band så gör väl Manimal gott intryck, men i mitt fall stämmer det inte. Det är bra musik, men inget jag tänker köra på repeat.

Bästa låtar: March Of Madness, Silent Messiah

Read the review in English