Winterage är en symfonisk power metal-orkester med en del folkinslag, som härstammar från Luca Turillis förlovade land; Italien. En relativt ny sextett som nyligen släppt sin första skiva, The Harmonic Passage. En titel som, ska det visa sig, beskriver bandet ganska bra. På en bas av upptempometal med melodisk prägel läggs långa, utlodande gitarrsolon med tillhörande keyboardinterluder, fyll på med vindlande violionslingor och trallvänliga refränger kompletta med lite körsång. På det området sätter skivan genast igång, med titelspåret som en god start efter ett intro på ett par minuter. Imellanåt bjuder också Riccardo Gisotti på en del direkta speed metalriff, för att varva ur, som i Wirewings. De bjuder också på nedtonad powerballad i Son Of Winter, med en finstämd gråtviolin. Också den låten varvas med tyngre, symfoniska inslag och avslutas rent av med snabba riff och hårda trummor. Låten blir som ett exempel på deras musik; det händer saker och sitter inte stilla i ett och samma begrepp från början till slut.

Det krävs inte många genomlyssningar för att inse att Winterage kommer att bli ett krav i varenda power metal-lista och troligtvis också i en kommande årssammanfattning. The Harmonic Passage bjuder på lite av allt från speed, power, folk och symfonisk metal med Gisottis tunga riff och många sköna solon i fokus. Daniele Barbarossa är en sångare av rang, och lägger en högkalibrig första insats i Winterages debut. Han gör sig bra tillsammans med de folkiga anspelningarna i Gabriele Boschis violin. Rent röstmässigt är Barbarossa vad man förväntar sig i ett power metal-band; med en röst på den ljusare sidan, som tar snabba partier galant och lägger en melodisk stämning i sången, gärna med flera lager i refrängerna. Och falsetterna sätter han. Som om det fanns något tvivel.

Italien har bjussat på en del skön power metal genom åren, och då främst Rhapsody, men också Elvenking, Labyrinth och Secret Sphere. Förhållningen till dessa är att Winterage på ett mästerligt sätt sammanfogar Elvenkings folkiga inslag, Secret Spheres symfoni och ett släng av Rhapsodys rakt på-metal. Det finns också en episk och storlagen ådra, men utan att det blir för långt, för mycket eller för överdrivet. De har absolut inte glömt bort att power metal-regel nummer ett är 'var episk', något som gör sig påmint i den storslagna Golden Worm och avslutande Awakening, men de tar det inte till oanade skyar. På gott och ont; det är första skivan, en får inte gå för långt och tappa lyssnarna genast. Jag vågar säga att Winterage har tagit prövade metoder, satt egen prägel och gjort något som har bägge fötterna på jorden, men gärna låter fantasin sväva iväg. En skiva att minnas.

Bäst: The Harmonic Passage

Sämst: La Caccia Di Turin (ett intro mitt i skivan)

http://www.getmetal.com/?p=13834