Kiske/Somerville är en melodisk metal/power metal-hybrid som skapades av en skivbolagsdirektör med dollartecken i ögonen. Andra albumet, City Of Heroes, är efterlängtat och har låtit vänta på sig på tok för länge. De är två av hårdrocksvärldens bästa röster; Amanda Somerville dyker upp lite varstans; Trillium, Aina och ungefär en miljon gästframträdanden, där insatserna för Avantasia (främst live) bör nämnas. Michael Kiske behöver ingen introduktion. Precis som innan är det Mat Sinner och Magnus Karlsson, bägge kända från Primal Fear, som står för musiken bakom de två huvudaktörerna, på bas respektive gitarr och keyboards. Tjeckiska trummisen Veronika Lukešová gör sitt första framträdande och har i de båda musikvideorna som redan släppts visat upp stor energi. Redan från första ögonblick tar albumet fart för att visa upp att samtliga inblandade har energi och inspiration för det här projektet.

Det verkar som om Kiske fått lämna rum för Somerville, inte enbart i låtskrivningen utan också i produktionen. Somervilles röst hörs helt enkelt mer och det är ofta hon som får hantera de sköna refrängerna. Hon gör en riktigt snygg låt i Rising Up. Självklart har Kiske sina stunder också, men man ska inte förvänta sig några falsetter eller utsvävande sångeskapadar från hans sida. Det är mer återhållsamt och han kunde gott ha fått ta lite mer utrymme. Då och då verkar han mer ha rollen som bakgrundssångare. Han gör ändå fina och snygga insatser i låtar som Last Goodbye och avslutande Right Now. Som tur är består inte skivan enbart av hyllningar till Kiske och Somerville, utan bjuder också till på ett gäng legitimt grymma musikaliska insatser av de övriga tre. Framför allt Karlsson tillåts glänsa, som den fenomenala gitarrist han är och till på det har han i låtar som Rising Up och Run With A Dream lagt schyssta keyboardstämmor till de tunga riffen för att skapa en lättare stämning. Gitarrsolon råder det heller ingen brist på, utan han bjuder till i varenda låt. Lukešová visar också att energin inte bara är på film; hennes trumspel är tight och snyggt med precis tyngd för att tillgodose Sinners och Karlssons bas och gitarr, albumet igenom.

Skivan verkar vid första lyssningen sakna svaga spår, även om vissa sticker ut mer än andra. En positiv överraskning är att de två första låtarna, City Of Heroes och Walk On Water, som ju släpptes som musikevideor på youtube för ett tag sedan, är snäppet svagare än det mesta som följer dem. Det är helt enkelt ett album som är jävligt kul att lyssna på och som inte misslyckas med att göra en glad. Salvation är ett snyggt spår som bjuder på schyssta sångmelodier blandat med snygga riff och ett nästan egotrippande gitarrsolo av Karlsson. Lights Out är skönt melodisk, upptempo och i allmänhet jävligt mysig att lyssna på. Den påminner en aning om Don't Walk Away från första skivan. Ocean Of Tears är en ballad och är skivans svagaste spår. Den är, trots Somervilles snygga sång och en bra refräng av Kiske, inte särskilt engagerande och lyckas inte bli så där vacker som den har för avsikt att bli. Den smäller till lite och lyfter till andra halvan, men utan att det räddar låten helt. Men den förtar inte helheten för det. City Of Heroes är nog bättre än första skivan. De snygga musikaliska insatserna och Amanda Somerville på absolut topp försäkrar det. Det är helt enkelt en himla fröjd att lyssna på skivan, från början till slut är det bland den bästa feel good-musik jag hört. En av årets skivor, sanna mina ord. Duktig skivbolagsdirektör.

Bäst: Amanda Somerville och låten Rising Up

Sämst: Lite för lite Kiske

http://www.getmetal.com/?p=13859