Poets Of The Falls nya album, Jealous Gods, släpps idag. Finnarna har tidigare gjort sig kända för musiken de gjort till tv-spelen Max Payne 2, Rochard och Alan Wake. Under sina många år och fem (tja, nu är det sex) album har deras musik spunnit från mjukrock och smöriga ballader till hård, riffig hårdrock. När nu det nya albumet är ute så ska man följa en regel; Poets Of The Fall spelar inte efter några bestämda regler. Det var något vi märkte redan i singeln Daze, som också börjar albumet. Det är en halvballad, med mysiga keyboards och en mästerlig sånginsats av Marko Saaresto, som är en av de bästa sångarna inom rockmusik i dagens läge, tack vare att han klarar av det hårda, klarar av det mjuka och gör det med känsla och, när det behövs, råhet genom mjukhet. I just Daze kommer det mörka fram när han höjer på tonregistret i refrängen; rösten och orden han sjunger utgör starka kontraster. Daze är ett finurligt sätt att öppna albumet, och alls icke en besvikande låt. På knappa fem och en halv minut är den albumets längsta spår.

Det går inte nödvändigtvis i högsta hastighet när Poets Of The Fall spelar. Mellantempolåtar som titelspåret Jealous Gods och den egentligen ganska trista Rumors väljer stämning och känsla genom Markus Kaarlonens keyboards. Men även där finns rytmiska trummor och gitarrslingor som slinker genom och bidrar till känslan som Poets Of The Fall alltid levererat, och speciellt så på de mer sentida albumen. I kontrast bygger Brighter Than The Sun på akustiska gitarrer och en snabb sångmelodi, för att sedan bli lite mer påtryckande och elgitarr introduceras, tillsammans med albumets första gitarrsolo. Andra låtar, som exempelvis Hounds To Hamartia och den genlialiska, instrumentala Rogue, bygger direkt på maffig bas, sköna gitarrleads och duellerande yxor. Därpå knäcker de fina gitarrballaden Rebirth. Min poäng är att kontrasterna är stora, och inte bara inom bandets diskografi, eller ens bara inom albumet; utan kontrasterna märks på fyra korta minuter. Saarestos röst mot de ibland finstämda och ibland skitiga gitarrerna är något som sällan slår fel.

Visst, ibland undrar man om det inte kunde vara lite hårdare. Deras tidigare verk innefattar ju storheter som Children Of The Elder God och Dreaming Wide Awake. Denna, kan vi använda orden, avsaknaden av tyngd kan lätt få nya lyssnare att vända vid dörren. Därför kan Jealous Gods vara ett svårt album om det är det första man hör av Poets Of The Fall att komma in i, men deras alternativa rockmusik kan omöjligen falla helt på döva öron; det finns nog något för de flesta. Vissa går igång på softa kärlekslåtar som Love Will Come To You (med ett skitskönt gitarrsolo, ska jag tillägga), medan andra säkert snarare kräver det något snabbare tempot i Clear Blue Sky. På albumet är det ofta Saaresto som är huvudmannen; hans sätt att växla mellan tungt och mjukt, höga register och hans normala sångröst är sublimt. För att inte tala om hans sångtexter; djupa, poetiska å ena sidan, å andra sidan rakt på, även om det inte alltid är som det verkar. Det är en stark blandning, helt i klass med föregående albumet Temple Of Thought. Vissa låtar lägger jag inte på minnet, medan andra direkt hamnar i favoritlistan. Jag såg verkligen fram emot Jealous Gods, och Poets Of The Fall levererar.

Bäst: Svårt att välja... Nothing Stays The Same och Rogue, tror jag.

Sämst: Rumors och Choice Millionaire var inget för mig.

http://www.getmetal.com/?p=13746