Svenska bandet Captive Sight släpper nästa sommar sitt debutalbum Adaptive Doom Machine, men redan nu har de EP:n Global Heist på Spotify. Min första tanke är att de båda Binocular Living kunde lätt sättas ihop, eftersom att del ett ändå låter och känns som ett intro till del två. Och om ens första tanke är, så att säga, kritik, så varslar det kanske illa. Men förbered dig på att ändra på den tanken. Tungt och gott matiga riff; fet groove metal som gärna drar referenser till både death och industriell metal. Det hörs spår av Machine Head, men som helhet känns soundet eget. Till och från är det melodiskt, med två gitarrer i mixen för att gjuta extra olja på lågorna brinner det fint; avlöses av tunga headbanger-riff och gapiga growls. Sångaren Fredrik Majlund (som också spelar gitarr) är inte bara arg, han är ful i munnen också. Och han klarar av rensången galant när det behövs. Hans finaste ögonblick är i avslutande Decay Avenue, som trots att den är finstämd och skön gärna kunde fått explodera tyngre.

Trummorna (Andreas Hagman) känns på sina ställen malplacerade; som om riffen och tunga baslinjer kräver maffigare sound på trummorna. Trots det sitter också de fint framför allt i låten The London Mist, men även i titelspåret Global Heist. Detta är inte för att trummorna är illa spelade eller för att trumlinjerna är dåligt skrivna, för det är de inte, utan en personlig preferens från en som blir knäsvag när Scott Columbus öppnar valfri Manowar-låt. Det jag gillar mest med Captive Sight är nog ändå gitarrerna – Majlund och Anton Sjöberg – där rensande riff går hand i hand med vindlande melodier, utan att de sistnämnda svävar iväg; de håller sig på banan. Och när det kommer till solon så lämnar det inte mycket att sakna. Global Heist är ett bra exempel på hur ett smakprov på ett ungt bands kvalitet ska kunna mätas; ett gäng spår som varken springer iväg i längd eller är för korta. Sex låtar (plus intro) spår fram bilden av ett band vars fullängdare jag ser fram emot att höra; där finns mycket av det som behövs i, inte bara hårdrock, utan musik; både rens och finkänsla.

Bäst: The London Mist kändes bäst

Sämst: Binocular Living Pt. 1 känns onödig, mest för att den som sagt kunde sättas ihop med del två utan att påverka lyssningen

http://www.getmetal.com/?p=13788