Odefinierbart värre när Colossus släpper sitt debutalbum Wake. Ett debutalbum fullt av influenser från musik som Meshuggah och Opeth, men som blir helt eget. Pojkarna från Stockholm har i sin musik blandat rent heavy metalrens med stoner och sludge, progressivt och allehanda tung metal. Efter förra årets EP, Spiritual Myiasis, är Wake välkommen i mina lurar, oavsett hur man vill kategorisera musiken. Albumet tar sin stapplande början med A Stir From Slumber och därifrån går det bara utför. Albumet blir ett intensivt storverk av giftiga gitarriff, såsigt tung bas och mer än grymma trummor. Trion tar en djupare och djupare. Mot slutet av andra spåret, Traitorsgate, och det balla solot däri, sitter jag fast. Det fortsätter med ytterligare sköna låtar, Reflections, Suncarrier och avslutande elvaminutersverket Fungelgarden. En samling låtar som egentligen är allt annat än en samling låtar.

Och det är här det blir svårförklarat. Det är inte för att musiken är så katastrofalt medryckande som jag blir fast, eller ens för att den nödvändigtvis är skitbra. Utan för att den förmedlar ett sådant tungt vemod. Ett sådant mörker som är sällan skådat hos de som försöker hitta det. Om Colossus har försökt vet jag inte, men lyckats har de. De skiftande takterna, brutala riffen intervävt med melodiska slingor och Niklas Erikssons kraftfulla röst borrar sig in och sveper in hjärnan i musiken. Det blir snarast en upplevelse, istället för en samling sammanhangsfria låtar. Den invecklade och rytmiska Ruinbuilder med sina tryckande baslinjer (tack vare bassisten Magnus Stenvinkel, ska nämnas) och Erikssons minst sagt intensiva sånginsats sätter intryck på min lilla hjärna. Sedan finns det låtar som Pillars, där samma invecklade underliggande tanke finns, men framhävs av sköna gitarriff och -leads samt Thomas Norstedts kraftiga trummande. Men egentligen går det inte att plocka ur låtarna och beskriva dem så här. De ska upplevas som den helhet de presenteras på Wake. Ända till slutet är man fast i musiken och bara blundar, höjer volymen och lyssnar intensivt. Som jag nämnde lite tidigare finner jag aldrig musiken skitbra. Det är hur trollbindande albumet är som gör dess storhet ofrånkomlig.

Bäst: Ruinbuilder

Sämst: A Stir From Slumber blir jag tvungen att säga

http://www.getmetal.com/?p=12732